I lördags avslutade vi vår vecka i Florianopolis med en fantastiskt rolig poolfest med mängder av folk från flera av våra hostel (vi hade nämligen bytt tre gånger under vår vistelse där). Vi åkte dit tillsammans i en minibuss runt klockan halv fyra på eftermiddagen och kom hem igen på samma sätt runt klockan elva på kvällen. Vi hade det fantastiskt roligt och trots vår tidiga hemfärd bestämde vi oss för att det var bättre att gå hem och packa inför resan till Rio än att fortsätta festa.

Den natten vaknade jag (Mikaela) med en hemskt svullen och smärtande halsmandel som gjorde det svårt att svälja, och därför också sova. Jag tog en ipren och kunde till slut somna om. Jag fick ta mer smärtstillande dagen efter men då jag har för vana att dra på mig många olika förkylningar tänkte vi inte så mycket mer på det. Halvvägs genom bussresan däremot hade smärtan spridit sig till min andra halsmandel också och febern hade börjat sätta in. Tårarna rann för att jag varken kunde sova eller svälja ordentligt och det var nu vi alla tre började bli oroliga att det var något mer än bara en vanlig förkylning. Morgonen efter när vi kommit fram till Rio och lämnat bagaget på vårt hostel begav det sig iväg i taxi till en läkare. Vi hade tagit kontakt med vårt försäkringsbolag som mailat en lista på läkare de gärna såg att vi vände oss till. Mottagningen var väldigt lugn och den verkade seriös.

Efter en timme eller så får jag chansen att träffa läkaren som enligt hans namn även var han som ägde kliniken. Han fastställde det jag själv misstänkt, att jag hade en bakterieinfektion på halsmandlarna. Han såg att det var mycket smärtsamt och på grund av dess allvarliga stadie så satte han mig direkt på fyra olika dropp. Ni som känner mig vet att nålar inte är min grej överhuvudtaget och att dropp länge varit en av mina värsta mardrömmar. Samtidigt som jag hade så fruktansvärt ont i halsen att jag inte hade förmågan att protestera då jag inte visste om jag skulle kunna svälja tabletter. Så medans sköterskan slog på min hand i hopp om att hitta en lämplig ådra (det är inte direkt lugnande att höra en suckande sköterska i detta stadie) ligger jag och storgråter och försöker tänka att jag ska andas lugnt och djupt samtidigt som jag hör min andning varvas från supersnabba korta andetag till inga alls. Hanna satt snällt på stolen bredvid sängen och när sköterskan fått in alla slangar där de skulle vara så hämtade vi även in Amanda till mitt rum. Under de två timmarna vi satt där fick jag fyra olika påsar med vätska, en med antibiotika, en med starka smärtstillande, en inflammationshämmande och en för att fylla på med den vätska jag förlorat genom att inte riktigt kunna dricka ordentligt. Jag lyckades hålla mig förvånansvärt lugn efter den första nålpanikattacken och jag är väldigt glad att jag kunde ha båda mina bästa vänner vid min sida och de läste så snällt högt ur min bok, vilket höll mig lugn.

Tyvärr gjorde inte droppen allt som jag hoppats och jag spenderade hela resten av den dagen i sängen med en hemsk smärta och då jag går på rätt ordentligt starka smärtstillande två gånger om dagen får jag inte ta något annat där emellan. Nu på morgonen känner jag mig dock lite bättre och jag har fått i mig både piller, melon och yoghurt. Nu hoppas jag att alla piller jag fått fortsätter att hjälpa mig tillfriskna så jag i alla fall kan få en dag utanför vårt hostel här i Rio!