Det blev en liten tur till Copacabana vår sista dag i Rio, men i och med att det är höst här i Brasilien hänger inte överdrivet många på stranden och vi fick inte uppleva den galna stranden Copacabana. Men, vi tog oss varsin milkshake och spanade ut över den breda och långa stranden.

 

På kvällen slog vi till på stort och drog på ett lager mascara inför BBQ-kvällen på vårt hostel, det bjöds bl.a. på korv, kött och kycklinghjärta. Det blev några caipirinhas och öl tillsammans med våra norska rumskamrater innan vi gav oss iväg till en bar/pub för att möta upp Lucas, en brasiliansk kille Mikaela träffade på sin tågluff. Det blev lite dans, lite prat och lite för många närmanden av korta män som frågar vart man är ifrån innan klockan slog halv fyra och vi hoppade dödströtta, och lata som vi är, in i en taxi för att åka hem några kvarter. Att gå från att lägga sig ca tio varje kväll till att vara ute till halv fyra var sannerligen en kraftansträngning. Men, det var garanterat värt det! Nu kan vi även säga att vi har varit ute i Rio, och det var riktigt trevligt att träffa ännu en av Mikaelas tågluffarkompisar som man hört så mycket om.

 

Nu har vi förflyttat oss till paradisön Ilha Grande, som i skrivandes stund bjuder på spöregn. Men vi klagar inte, vi fick några timmar på den fina stranden Lopes Mendes innan regnet attackerade!

 

I lördags avslutade vi vår vecka i Florianopolis med en fantastiskt rolig poolfest med mängder av folk från flera av våra hostel (vi hade nämligen bytt tre gånger under vår vistelse där). Vi åkte dit tillsammans i en minibuss runt klockan halv fyra på eftermiddagen och kom hem igen på samma sätt runt klockan elva på kvällen. Vi hade det fantastiskt roligt och trots vår tidiga hemfärd bestämde vi oss för att det var bättre att gå hem och packa inför resan till Rio än att fortsätta festa.

 

Den natten vaknade jag (Mikaela) med en hemskt svullen och smärtande halsmandel som gjorde det svårt att svälja, och därför också sova. Jag tog en ipren och kunde till slut somna om. Jag fick ta mer smärtstillande dagen efter men då jag har för vana att dra på mig många olika förkylningar tänkte vi inte så mycket mer på det. Halvvägs genom bussresan däremot hade smärtan spridit sig till min andra halsmandel också och febern hade börjat sätta in. Tårarna rann för att jag varken kunde sova eller svälja ordentligt och det var nu vi alla tre började bli oroliga att det var något mer än bara en vanlig förkylning. Morgonen efter när vi kommit fram till Rio och lämnat bagaget på vårt hostel begav det sig iväg i taxi till en läkare. Vi hade tagit kontakt med vårt försäkringsbolag som mailat en lista på läkare de gärna såg att vi vände oss till. Mottagningen var väldigt lugn och den verkade seriös.

 

Efter en timme eller så får jag chansen att träffa läkaren som enligt hans namn även var han som ägde kliniken. Han fastställde det jag själv misstänkt, att jag hade en bakterieinfektion på halsmandlarna. Han såg att det var mycket smärtsamt och på grund av dess allvarliga stadie så satte han mig direkt på fyra olika dropp. Ni som känner mig vet att nålar inte är min grej överhuvudtaget och att dropp länge varit en av mina värsta mardrömmar. Samtidigt som jag hade så fruktansvärt ont i halsen att jag inte hade förmågan att protestera då jag inte visste om jag skulle kunna svälja tabletter. Så medans sköterskan slog på min hand i hopp om att hitta en lämplig ådra (det är inte direkt lugnande att höra en suckande sköterska i detta stadie) ligger jag och storgråter och försöker tänka att jag ska andas lugnt och djupt samtidigt som jag hör min andning varvas från supersnabba korta andetag till inga alls. Hanna satt snällt på stolen bredvid sängen och när sköterskan fått in alla slangar där de skulle vara så hämtade vi även in Amanda till mitt rum. Under de två timmarna vi satt där fick jag fyra olika påsar med vätska, en med antibiotika, en med starka smärtstillande, en inflammationshämmande och en för att fylla på med den vätska jag förlorat genom att inte riktigt kunna dricka ordentligt. Jag lyckades hålla mig förvånansvärt lugn efter den första nålpanikattacken och jag är väldigt glad att jag kunde ha båda mina bästa vänner vid min sida och de läste så snällt högt ur min bok, vilket höll mig lugn.

 

Tyvärr gjorde inte droppen allt som jag hoppats och jag spenderade hela resten av den dagen i sängen med en hemsk smärta och då jag går på rätt ordentligt starka smärtstillande två gånger om dagen får jag inte ta något annat där emellan. Nu på morgonen känner jag mig dock lite bättre och jag har fått i mig både piller, melon och yoghurt. Nu hoppas jag att alla piller jag fått fortsätter att hjälpa mig tillfriskna så jag i alla fall kan få en dag utanför vårt hostel här i Rio!

Nu var det ett tag sedan vi skrev igen men det är bara för att vi har haft det så fantastiskt bra här i Brasilien. Vi lämnade Mendoza fredagen den 11 april och lyckades glida på bussen utan några som helst problem. Vi hade dock fått nya biljetter skickade till oss efter att vi tjatat lite på kundtjänstföretaget. Efter lite småkrångel angående incheckning på buss nummer två kom vi i alla fall på vår buss till Brasilien också och gränskontrollen gick helt smärtfritt även om vi fick vänta ute i kylan en stund mitt i natten.

 

Väl framme i Florianopolis efter totalt 42 timmars bussresande kände vi oss inte helt på topp. Vi var trötta och luktade inte helt som en blomsteräng, men innan vi kunde hoppa in i en taxi till vårt hostel behövde vi leta reda på kontanter. Detta visade sig inte vara det lättaste projektet. Ingen av bankomaterna på busstationen ville ta utländska kort och vi kunde inte hitta till den galleria som skulle finnas mitt emot bussterminalen. Därför tvingades vi växla in våra pesos till en skamligt låg kurs så vi kunde betala både taxi och boende.

 

Efter en 40 minuters lång taxiresa som tog oss längs underbart vackert landskap och supermysiga små byar kom vi äntligen fram till den lilla fiskebyn Barra da Lagoa och vi kände direkt att vi skulle trivas. Väl framme vid vårt hostel Barra Beach Club stärktes den känslan, vi hade en underbar havsutsikt överallt i vårt hostel och hade nära till två olika stränder. Personalen var supertrevlig och lugnet av att vara vid havet tog över totalt. Fortfarande fyra dagar senare kollar vi ut över havet och bara ler för att vi är här. Alla människor vi träffar är supertrevliga, maten är fantastisk god och vi gör inget annat än att slappa vid havet, samt dricka en gratis Caipirinha om dagen (vi kan låtsas att det är bra för magen).

 

Förresten så glömde jag berätta om vårt första välkomnande in i Brasilien. När vi pausat bussen runt lunchtid i söndags möttes vi av en man som totalt förlorat allt sitt förstånd, troligtvis på grund av ganska starka droger. Han hade tagit sig in i restaurang/butiken där vi skulle äta, stod på ett bord och skrek samtidigt som han tog sönder både fönsterrutor och allt annat som kom i hans väg. Personalen såg vettskrämda ut och alla på vår buss höll sig något på avstånd också. När han kände sig färdig med att ta sönder butiken och hälla ut allt godis han kunde hitta på golvet begav han sig vidare ut i restaurangen, smög sig mot buffén som stod serverad och till vår lycka så rörde han sig längre ifrån alla andra människor och inte mot dem. När militärpolisen kom fem minuter senare såg vi dem dra iväg honom halvt krypandes på golvet medan hela hans ansikte var täckt i grädde från en tårta han smaskat på tidigare.

 

Slutet gott allting gott! Vi kom fram välbehållna och den påverkade mannen verkade bli väl omhändetagen av de något lustigt klädda poliserna. Så medan vi njuter av vår tillvaro här i paradiset får han sig en funderare över sina livsval medan han nyktrar till någonstans i säkert förvar.

 

Detta lands organisation och rutiner är för oss väldigt organiserade svenskar en chock. Igår fick vi återigen uppleva det på nära håll. 

 

Efter vår dag med rafting stod vi i köket glada över att äntligen se mat framför oss. Plötsligt kommer den ocharmiga mannen från vårt hostel fram och berättar att det kommer vara en strejk imorgon (numera idag) och att inga bussar därför kommer gå. Han säger att vi måste åka till busshållsplatsen och boka om våra biljetter innan klockan 21 samma dag eftersom hela busshållsplatsn kommer hålla stängt under strejken. Jag (Mikaela) och Hanna klämmer motvilligt in oss i en taxi medan Amanda håller ställningarna kvar på vårt hostel (diskar och tar hand om resterna av maten). Väl där går vi direkt in till vårt bussbolags kontor och håller tummarna för att allt ska gå smidigt. Tji fick vi!

 

Chevallier (bussbolaget vi ska åka med) ber oss gå till Andesmar (ett annat bussbolag, vars hemsida vi använde oss av för att boka bussen) för att boka om biljetterna. Väl inne på Andesmar får vi en utskällning för att vi inte kan prata spanska, ett telefonnummer att ringa samt en lång förklaring på just spanska hur vi skulle gå tillväga. Vi går runt hörnet in på ett telefonställe för att kunna ringa det mystiska numret (som var ca 17 siffror långt).

 

Telefonkiosken fungerar som så att man går in i ett litet rum med glasdörr, slår ett nummer och ser hur pengarna tickar iväg. När vi började slå de första tre siffrorna av vårat nummer fick vi bara en automatröst som sa att det inte gick att ringa. Vi provade ett par gånger till utan resultat. För vårt sista försök så provade vi att strunta i de första tio siffrorna och ringa de sista sju. Äntligen kom vi någonstans! Medans signalerna går fram får jag njuta av lite hissmusik som inte stängs av trots att man har kommit fram till deras robotröst. Istället får jag försöka lista ut vad kvinnan säger på spanska medan hon sjunger (i takt till musiken) fram de fyra olika alternativen jag kan välja mellan. Jag tror mig höra något om biljett och väljer därför siffran 2. Efter en liten stund kommer jag fram till en pigg och glad tjej som hälsar mig god eftermiddag på spanska. Jag säger med min trevligaste röst "Hej, pratar du engelska?" och får det enkla och tydliga svaret "No, wait moment please". Efter ca en minut får jag samma röst och samma bedjan att vänta stund tack. Tillslut kommer jag fram till en kvinna som förstår engelska om jag pratar mycket långsamt. Jag förklarar vårt problem, ger henne våra biljettnummer och hon säger att hon ska koppla mig vidare, vilket hon glatt gör, till en man som inte kan ett ord av engelska. Han ber mig vänta en minut medan han skickar mig vidare till ytterligare en glad argentinsk kvinna som, dra på trissor, faktiskt kan engelska!

Kvinnan i telefonen är supertrevlig och tillmötesgående och säger att när det är en strejk så ska man få byta dag på sin biljett. Hon kollar våra biljetter och bekräftar att vi ska få nya biljetter. Tyvärr kan inte hon göra något från sin sida, utan vi måste gå hem och mejla dem vårt problem och så ska vi få nya biljetter skickade till oss. Vi tackar så hjärtligt för hjälpen och känner oss smått förvirrade vad som faktiskt händer. 

 

Vi går mot taxibilarna för att åka hem till vårt hostel och inser att varken jag eller Hanna har nedskrivet adressen dit vi bor. Taximannen vet inte riktigt vart vårt hostel ligger men ber oss hoppa in. Smarta som vi är köper vi inte det utan går in i bussterminalen igen för att leta reda på en karta eller turistinformation. Tyvärr är turistinformationen obemannad och butiken bredvid som har skyltar för allt möjligt turistigt på dörren (bland annat hostel) säger att han inte kan hjälpa oss alls då han varken har karta eller förstår ordet google. Vi gör ett till försök att få hjälp av Andesmar genom att fråga om han kan googla fram en adress åt oss och vi får bara den klassiska totalförvirrade blicken tillbaka. Till slut har kvinnan från turistinformationen kommit tillbaka och hon skriver direkt upp adressen på ett papper som vi kan ge till taxichauffören.

 

Väl hemma mailar vi adressen som vi så fint fått uppläst för oss och tillbaka får vi endast ett svar att mailadressen inte är korrekt. Efter lite google-fu lyckas vi hitta en adress som mycket väl skulle kunnat vara det kvinnan försökte säga, bara att v blev b och y blev j när hon läste upp adressen i telefonen. Vi mailar dit och får snabbt ett svar av snälla Claudia som säger att hon mailat vårt mail vidare till Chevallier!!! Vi svarar snabbt och säger att vi fått veta att hon ska kunna göra nya biljetter till oss och att vi talat med kundtjänst. Vi får inget mer svar den dagen.

 

Som tur var fick vi för ett par timmar sedan ett mail från en annan kvinna på C som sa att hon bokat in oss på bussen som går den 11e, samma tid och vi kan använda våra gamla biljetter. Så nu ska det enligt ett mail fungera att resa på en dag gamla biljetter. Vi har en lite halvdålig känsla angående detta men hoppas på det bästa och åker tidigt till bussterminalen imorgon för att prata med Chevallier så vi verkligen kommer med den bussen.

 

Tillråga på hela vårt bussdrama så kommer vi även få byta hostel idag, då den härliga ocharmiga, förvirrade mannen här på vårt hostel inte alls bokade in oss på en extra natt här som han så snällt frågade om vi ville ha och vi sa ja. Istället fick vi imorse veta efter frukost att hostelet är fullbokat och vi borde ha checkat ut redan. Detta löste sig tack vare vår enda ängel på detta hostel relativt snabbt och vi ska nu få hänga här så länge vi vill och sen byta hostel i eftermiddag.

Idag var det dags för ett lite mer fartfyllt äventyr. Vi blev upphämtade klockan 9.30 i en minibuss av företaget Argentina Rafting. Som namnet avslöjar så var det river raftning vi skulle göra. Efter att ha åkt i nästan 1,5 timme kom vi fram till den blåaste sjö vi sett, omgiven av höga berg med snö på topparna. Vi bytte om till en riktigt schysst outfit i form av våtdräkter som kändes som sparkdräkter, neoprenskor som såg ut som månskor, stora regnjackor, tighta flytvästar och en tjusig blå hjälm på det. Hanna hade den äran att få ha öronskydd på sin hjälm så hon var lite extra snygg. Vi var sju personer plus vår ledare i vår gummibåt och det gick ju som smort. Fötterna höll på att förfrysa och man fick sig några duschar men det var riktigt roligt! Eftersom vattnet var väldigt lågt var det inte så svårt som det annars kan vara. Vi var ute i en timme men det kändes som en kvart. Efter en varm dusch hade vi hoppats på att få åka hem direkt, men tyvärr var vi tvungna att vänta till klockan 15.00 innan bussen åkte. Oruttade som vi var hade vi inte med någon matsäck och bara 50 pesos (knappt 50 kr) att köpa något att äta för så det blev varsitt kakpaket att leva på. Nu lagar Hanna och Mikaela mat och det luktar ljuvligt!

Tanken var att vi skulle börja vår över 40 timmars långa bussresa till Brasilien imorgon men receptionisten kom förbi nyss och berättade att det är strejk så det lär bli uppskjutet en dag…

 

Mikaelas häst visste vägen och skulle gå först, men min (Hannas) häst tyckte om att ligga först ändå...