Så har vi gjort det vi bokade att göra redan i november förra året, vi har överlevt inkaleden! Då bestämde vi att vi minsann kan bära allt vårt bagage själva, men redan några dagar innan start insåg vi när vi pratade med andra som gått inkaleden att vi borde ha hyrt en bärare som kunde ta upp till 6 kilo av vår packning. Tyvärr var det försent att göra något åt så vi fick glatt kånka runt på ca 13 kg var.

Att ta sig till startpunkten för leden gick inte så smidigt som det normalt ska göra. På grund av en strejk var bussen tvungen att vända i mörkret på en smal väg och ta en annan väg de aldrig åkt förut. Den vägen var knappt en väg och bussen körde så nära den branta kanten att alla som tittade ut genom fönstret fick dödsångest. Till slut kom vi i alla fall fram helskinnade till Km 82 där inkaleden börjar. Den första dagen var den lättaste. Det var många raksträckor och bra variation på uppförs- och nedförsbackar. För oss som inte har tränat på snart fyra månader kändes de 12 kilometerna en hel del i benen. Solen sken så vi blev rejält svettiga men någon dusch var det inte tal om. På kvällen satt vi i tältet och undrade vad det var vi höll på med egentligen, hur skulle vi orka ta oss igenom detta?

Tidigt på morgonen dag två väcktes vi av Angel, en av guiderna, med en knackning på tältet och varsin kopp cocate. Efter en god frukost med resten av gruppen var det dags att ta sig an den tuffaste dagen på leden. 6 timmar rakt uppåt känns rejält i både ben och lungor! Vi tog det hela i vår egen takt och utvecklade de sista timmarna en ny strategi: snigeltekniken, vilken innebär att gå så långsamt som möjligt för att spara på krafterna och slippa stanna var tionde meter. När vi till slut nådde toppen på 4200 meter, inte för intet kallat Dead Woman's Pass, tog vi av oss väskorna och belönade oss med varsin Snickers. Utan bagaget på ryggen kändes det som att flyga fram när vi skuttade upp några meter på en liten kulle som fanns där! Vad ingen berättat för oss innan vi tog oss an inkaleden var att den skulle vara fullproppad med trappor av olika höjd och bredd. Inga vanliga, jämna trappsteg där inte. Sista passet på dag två innebar att gå nedåt konstant i två timmar för dessa godbitar och det gillade inte våra knän kan jag lova. Vi var väldigt nöjda med oss själva när vi till slut nådde campinglägret och fick slappna av med en ordentlig middag.

Dag tre var vår bästa dag prestationsmässigt, snigeltekniken började ge resultat! De tidigare dagarna var vi bland de sista i gruppen hela tiden, men på dagens andra pass gled vi plötsligt in som nummer två efter de värsta hurtbullarna. Efter lunchen var det en liten ceremoni där alla bärare presenterade sig för oss och vi för dem. Den viktigaste frågan var: "är du singel?" Under eftermiddagen sattes våra regnskydd på prov när det vräkte ner i säkert en timme. Vi skippade en detour förbi en stor ruin och tog istället en kringlig genväg till lägret dit vi kom näst först.

3.45 väcktes vi den sista dagen då det äntligen var dags för slutmålet - Machu Picchu. Det blev några sista timmars promenad och köande innan vi till slut var framme. Mycket slit under de fyra dagarna men när vi såg solen skina över de gamla ruinerna kände vi att det definitivt var värt det! Det var helt fantastiskt och faktiskt över förväntan. En annan sak som satte guldkant på dagen var toaletter med sits som faktiskt inte luktade äckligt, tvål och en elektrisk handtork. Efter fyra dagar av stinkande hål i marken med knappt fungerande spolfunktioner och använda toalettpapper i högar på golvet var detta lilla enkla något som fick allas ögon att tindra. Vi stank själva rätt rejält efter mycket svett och ingen dusch så när vi äntligen tvättade oss på vårt hostel sent på kvällen var det det skönaste vi gjort på länge.

Vi gjorde inkaleden med Peru Treks och är supernöjda. Våra guider Manuel och Angel var kanon, även om engelskan inte alltid var på topp, och maten smakade jättegott. I vår grupp var vi 16 personer mellan 19 och 65 år av blandade nationaliteter, amerikaner i majoritet. Dock rekommenderar vi att man hyr en bärare, det är lätt värt de 20 dollar man får betala för det.

 

 

Det är med ett tungt hjärta som jag nu tar farväl av tre fina tjejer, ett underbart äventyr och det fantastiska landet Australien. Det har varit en ära att få ta del av dessa tjejers stora resa. Att de ville dela den med mig kan jag inte tacka de nog för. Vi har kommit att lära känna varandra väl och delar många häftiga minnen. Jag vill önska de all lycka till, kärlek och äventyr jag kan uppbåda med allt de tar sig till, både under denna resa och i det långa liv de har framför sig. Kloka, energispridande, kärleksfulla, vackra och alldeles, alldeles underbara är de alla tre. Ni finns i mitt hjärta.

Min resa har definitivt varit ett äventyr och tillsammans med tre ryggor har jag upplevt så många häftiga saker. Jag har förflyttat mig långt på många sätt; flugit till ett främmande land på andra sidan jorden och rest genom landet från Melbourne i söder till Brisbane i norr. Jag kan faktiskt också säga att jag helt klart  vuxit som människa och förflyttat mig till nästa steg i livsprojektet att hela tiden utveckla och jobba med mig själv. Den senaste månaden har varit obeskrivligt kul och jag åker hem med minnen för livet (förutom den stora ryggsäcken och ännu en resväska fylld av nya inköp)

Men ännu viktigare är att jag åker hem med nya erfarenheter, kunskaper och framförallt: drömmar. Jag känner mig inte på långa vägar klar med ens de få platser vi hunnit besöka, och så klart ännu mindre med de vi inte varit på, och känner i hela min kropp att jag måste komma tillbaka. Som vi hört från så många vi mött på vägen så räcker inte en månad för att ta sig an allt man vill göra, se och uppleva i det gigantiska Australien och att jag snart kommer åka tillbaka till detta mina drömmars land är helt klart. Att lämna Australien tynger oss alla även om de andra tre har en mängd andra äventyr framför sig som också tar upp deras tankar just nu. Själv vill jag bara strunta i att kliva på planet imorgon och istället ta första bästa buss till ett surfläger i Byron Bay! Det spelar ingen roll hur mycket vår och värme alla säger att det blivit hemma i Stockholm!

Samtidigt känns det ganska bra att komma hem till vänner, familj och min egna, så himmelska säng. En som inte är en våningssäng och som inte väcker hela tiobäddsrummet så fort man vänder på sig. Nu blir det helt enkelt bara att ta tag i vardagen och slita som aldrig förr i några månader så att jag så snart som möjligt kan komma tillbaka till Oz. Tror ni jag kan se till att vara på det där efterlängtade surflägret kanske kring jul? Hoppas det!

Men innan vi tar oss an allt vad resor heter ska vi unna oss en restaurangmiddag som avslut på vår vistelse i Australien. Ikväll ska vi fira med en riktigt fin, god köttbit och kanske ett extra stort glas vin. Mina älskade tre ryggor - LET'S GO OUT WITH A BANG!

See you later,

Kajsa, Kejsi, Casey, Cathy, Tisa, eller vad du vill (jag har gett upp detta med mitt svenska och tydligen svåruttalade namn)

Nu var det länge sedan vi skrev igen och vi kan bara be om ursäkt. Vårt dilemma är att vi inte har gjort så mycket om dagarna. Sist vi skrev var vi fortfarande i Sydney och hade ännu inte fått uppleva deras världsberömda Mardi Gras-parad! Mardi Gras är väldigt lik vår egna Pride med skillnaden att den sker på kvällstid och att alla deltagare tillhör organisationer med välinövade koreografier och ljusspel. Svenskar som vi är så kom vi i god tid för att få en bra plats! Vi insåg rätt tidigt att vi inte hade behövt vara riktigt så tidiga som vi var då vi fick stå i säkert två och en halv timme innan den två timmar långa paraden drog igång… Trots våra bra skoval så dunkade både fötter och ben efter paradens slut. Som plåster på såren fyndade vi dock gratis pärlhalsband, en plastplånbok att hänga runt halsen och finfina pappersflaggor. Senare på kvällen mötte vi upp några av våra australiensiska vänner, gick till en bar och dansade oss svettiga. Jag tror vi alla kan hålla med om att det var ett fantastiskt slut på vår väldigt härliga vecka i Sydney.

Från Sydney åkte vi till Byron Bay med ett ganska intressant nattstopp på McDonalds parkeringsplats. Vi försökte leta efter en ordentlig campingplats men lyckades inte hitta den vi blivit guidade till och stannade därför på McDonalds för att gå på toaletten innan vi körde vidare till första bästa rastplats. Väl på parkeringen inser vi att folk står med sina campervans och verkar ha slagit läger för natten i utkanten av parkeringen. Då kommer vi på idén att vi också ska stanna där och istället för att slå upp tältet, sova alla fyra i bilen. Vi lagar nudlar i mörkret och packar sedan in oss med långbyxor, långärmade tröjor och våra nyinköpta sovsäckar i bilen (vi ville försäkra oss om att inte få en lika hemsk och kall natt som sist vi campade). Redan efter fem minuter sitter vi och flämtar som hundar i ett desperat försök att kyla ner  oss. Vi slänger av oss alla kläderna och till slut sitter vi alla fyra i bara BH och trosor och hänger ut genom fullt nervevade rutor för att snabbt svalka våra nu väldigt svettiga kroppar. Vi börjar känna att det här med att sova någon annan stans än i en säng inte riktigt är vår grej. Förhoppningsvis får vi en bättre upplevelse på inkaleden när tältningen organiseras av någon annan än oss själva.

I måndags anlände vi i alla fall till supermysiga Byron Bay som var mer petit än någon av oss föreställt sig. Vi checkade in på Nomads Hostel och bodde i ett tiobäddsrum fullt av trevliga människor. Efter en dusch och en ordentlig köttfärssåsmiddag var det dags att göra sig i ordning för en utgång på lokala klubben Cheeky Monkeys. Innan vi hann så långt blev jag (Mikaela) attackerad av en ordentlig förkylning. Från att känna av min hals lite grann, blev jag sängliggande på bara en timme. Jag var helt slut i hela kroppen och chocken av hur dåligt jag mådde fick mina tårar att rinna. Efter att ha övertalat tjejerna att jag bara behövde få sova så gick de i alla fall ut och dansade. Det som kryddar denna danskväll lite extra är att Cheeky Monkeys dansgolv består av tre långa picnicbord som står tillsammans, så antingen får man dansa på borden eller på bänkarna.

Resten av tiden i Byron Bay spenderades för min del mest på stranden eller på hostelet då jag var för sjuk för att följa med mina kära vänner på deras stora surfingäventyr. De bokade två fyratimmars lektioner och fullkomligt lyste av lycka redan första dagen. Amanda och Hanna hälsar stolt att de båda lyckades stå upp på första försöket i havet! Min lite speciella sak i Byron var den eftermiddagen då jag och fyra supergulliga brittiska tjejer promenerade i en timme upp till deras berömda fyr. Vi såg tre vilda Wallabys (som små kängurur) och en alldeles magisk solnedgång.

Just nu är vi i Surfers Paradise och åker imorgon vidare mot vårt sista stopp i Australien; Brisbane. Vi delar här rum med två av de tidigare nämnda brittiska tjejerna; Mel och Skye. De är hur trevliga som helst och vi fungerar toppen tillsammans. Imorgon måste vi tyvärr säga hejdå i Brisbane och då planerar vi en middag på restaurang. Det stora som dock ligger alldeles för snart i framtiden (tre dagar för att vara exakt) är att vi tre originalryggor måste säga hejdå till vår fjärde blonda vän Kajsa. Vi kan säga att vi kommer sakna henne något enormt, det går knappt att beskriva vilken energi den tjejen besitter! 

Vi körde även förbi Blue Mountains på vägen från Sydney. Tyvärr var det tjock dimma så vi fick roa oss med annat än att kolla på bergen. Men det såg vackert ut på alla vykort!