Detta lands organisation och rutiner är för oss väldigt organiserade svenskar en chock. Igår fick vi återigen uppleva det på nära håll. 

 

Efter vår dag med rafting stod vi i köket glada över att äntligen se mat framför oss. Plötsligt kommer den ocharmiga mannen från vårt hostel fram och berättar att det kommer vara en strejk imorgon (numera idag) och att inga bussar därför kommer gå. Han säger att vi måste åka till busshållsplatsen och boka om våra biljetter innan klockan 21 samma dag eftersom hela busshållsplatsn kommer hålla stängt under strejken. Jag (Mikaela) och Hanna klämmer motvilligt in oss i en taxi medan Amanda håller ställningarna kvar på vårt hostel (diskar och tar hand om resterna av maten). Väl där går vi direkt in till vårt bussbolags kontor och håller tummarna för att allt ska gå smidigt. Tji fick vi!

 

Chevallier (bussbolaget vi ska åka med) ber oss gå till Andesmar (ett annat bussbolag, vars hemsida vi använde oss av för att boka bussen) för att boka om biljetterna. Väl inne på Andesmar får vi en utskällning för att vi inte kan prata spanska, ett telefonnummer att ringa samt en lång förklaring på just spanska hur vi skulle gå tillväga. Vi går runt hörnet in på ett telefonställe för att kunna ringa det mystiska numret (som var ca 17 siffror långt).

 

Telefonkiosken fungerar som så att man går in i ett litet rum med glasdörr, slår ett nummer och ser hur pengarna tickar iväg. När vi började slå de första tre siffrorna av vårat nummer fick vi bara en automatröst som sa att det inte gick att ringa. Vi provade ett par gånger till utan resultat. För vårt sista försök så provade vi att strunta i de första tio siffrorna och ringa de sista sju. Äntligen kom vi någonstans! Medans signalerna går fram får jag njuta av lite hissmusik som inte stängs av trots att man har kommit fram till deras robotröst. Istället får jag försöka lista ut vad kvinnan säger på spanska medan hon sjunger (i takt till musiken) fram de fyra olika alternativen jag kan välja mellan. Jag tror mig höra något om biljett och väljer därför siffran 2. Efter en liten stund kommer jag fram till en pigg och glad tjej som hälsar mig god eftermiddag på spanska. Jag säger med min trevligaste röst "Hej, pratar du engelska?" och får det enkla och tydliga svaret "No, wait moment please". Efter ca en minut får jag samma röst och samma bedjan att vänta stund tack. Tillslut kommer jag fram till en kvinna som förstår engelska om jag pratar mycket långsamt. Jag förklarar vårt problem, ger henne våra biljettnummer och hon säger att hon ska koppla mig vidare, vilket hon glatt gör, till en man som inte kan ett ord av engelska. Han ber mig vänta en minut medan han skickar mig vidare till ytterligare en glad argentinsk kvinna som, dra på trissor, faktiskt kan engelska!

Kvinnan i telefonen är supertrevlig och tillmötesgående och säger att när det är en strejk så ska man få byta dag på sin biljett. Hon kollar våra biljetter och bekräftar att vi ska få nya biljetter. Tyvärr kan inte hon göra något från sin sida, utan vi måste gå hem och mejla dem vårt problem och så ska vi få nya biljetter skickade till oss. Vi tackar så hjärtligt för hjälpen och känner oss smått förvirrade vad som faktiskt händer. 

 

Vi går mot taxibilarna för att åka hem till vårt hostel och inser att varken jag eller Hanna har nedskrivet adressen dit vi bor. Taximannen vet inte riktigt vart vårt hostel ligger men ber oss hoppa in. Smarta som vi är köper vi inte det utan går in i bussterminalen igen för att leta reda på en karta eller turistinformation. Tyvärr är turistinformationen obemannad och butiken bredvid som har skyltar för allt möjligt turistigt på dörren (bland annat hostel) säger att han inte kan hjälpa oss alls då han varken har karta eller förstår ordet google. Vi gör ett till försök att få hjälp av Andesmar genom att fråga om han kan googla fram en adress åt oss och vi får bara den klassiska totalförvirrade blicken tillbaka. Till slut har kvinnan från turistinformationen kommit tillbaka och hon skriver direkt upp adressen på ett papper som vi kan ge till taxichauffören.

 

Väl hemma mailar vi adressen som vi så fint fått uppläst för oss och tillbaka får vi endast ett svar att mailadressen inte är korrekt. Efter lite google-fu lyckas vi hitta en adress som mycket väl skulle kunnat vara det kvinnan försökte säga, bara att v blev b och y blev j när hon läste upp adressen i telefonen. Vi mailar dit och får snabbt ett svar av snälla Claudia som säger att hon mailat vårt mail vidare till Chevallier!!! Vi svarar snabbt och säger att vi fått veta att hon ska kunna göra nya biljetter till oss och att vi talat med kundtjänst. Vi får inget mer svar den dagen.

 

Som tur var fick vi för ett par timmar sedan ett mail från en annan kvinna på C som sa att hon bokat in oss på bussen som går den 11e, samma tid och vi kan använda våra gamla biljetter. Så nu ska det enligt ett mail fungera att resa på en dag gamla biljetter. Vi har en lite halvdålig känsla angående detta men hoppas på det bästa och åker tidigt till bussterminalen imorgon för att prata med Chevallier så vi verkligen kommer med den bussen.

 

Tillråga på hela vårt bussdrama så kommer vi även få byta hostel idag, då den härliga ocharmiga, förvirrade mannen här på vårt hostel inte alls bokade in oss på en extra natt här som han så snällt frågade om vi ville ha och vi sa ja. Istället fick vi imorse veta efter frukost att hostelet är fullbokat och vi borde ha checkat ut redan. Detta löste sig tack vare vår enda ängel på detta hostel relativt snabbt och vi ska nu få hänga här så länge vi vill och sen byta hostel i eftermiddag.

Idag var det dags för ett lite mer fartfyllt äventyr. Vi blev upphämtade klockan 9.30 i en minibuss av företaget Argentina Rafting. Som namnet avslöjar så var det river raftning vi skulle göra. Efter att ha åkt i nästan 1,5 timme kom vi fram till den blåaste sjö vi sett, omgiven av höga berg med snö på topparna. Vi bytte om till en riktigt schysst outfit i form av våtdräkter som kändes som sparkdräkter, neoprenskor som såg ut som månskor, stora regnjackor, tighta flytvästar och en tjusig blå hjälm på det. Hanna hade den äran att få ha öronskydd på sin hjälm så hon var lite extra snygg. Vi var sju personer plus vår ledare i vår gummibåt och det gick ju som smort. Fötterna höll på att förfrysa och man fick sig några duschar men det var riktigt roligt! Eftersom vattnet var väldigt lågt var det inte så svårt som det annars kan vara. Vi var ute i en timme men det kändes som en kvart. Efter en varm dusch hade vi hoppats på att få åka hem direkt, men tyvärr var vi tvungna att vänta till klockan 15.00 innan bussen åkte. Oruttade som vi var hade vi inte med någon matsäck och bara 50 pesos (knappt 50 kr) att köpa något att äta för så det blev varsitt kakpaket att leva på. Nu lagar Hanna och Mikaela mat och det luktar ljuvligt!

Tanken var att vi skulle börja vår över 40 timmars långa bussresa till Brasilien imorgon men receptionisten kom förbi nyss och berättade att det är strejk så det lär bli uppskjutet en dag…

 

Mikaelas häst visste vägen och skulle gå först, men min (Hannas) häst tyckte om att ligga först ändå...