Det är med ett tungt hjärta som jag nu tar farväl av tre fina tjejer, ett underbart äventyr och det fantastiska landet Australien. Det har varit en ära att få ta del av dessa tjejers stora resa. Att de ville dela den med mig kan jag inte tacka de nog för. Vi har kommit att lära känna varandra väl och delar många häftiga minnen. Jag vill önska de all lycka till, kärlek och äventyr jag kan uppbåda med allt de tar sig till, både under denna resa och i det långa liv de har framför sig. Kloka, energispridande, kärleksfulla, vackra och alldeles, alldeles underbara är de alla tre. Ni finns i mitt hjärta.

Min resa har definitivt varit ett äventyr och tillsammans med tre ryggor har jag upplevt så många häftiga saker. Jag har förflyttat mig långt på många sätt; flugit till ett främmande land på andra sidan jorden och rest genom landet från Melbourne i söder till Brisbane i norr. Jag kan faktiskt också säga att jag helt klart  vuxit som människa och förflyttat mig till nästa steg i livsprojektet att hela tiden utveckla och jobba med mig själv. Den senaste månaden har varit obeskrivligt kul och jag åker hem med minnen för livet (förutom den stora ryggsäcken och ännu en resväska fylld av nya inköp)

Men ännu viktigare är att jag åker hem med nya erfarenheter, kunskaper och framförallt: drömmar. Jag känner mig inte på långa vägar klar med ens de få platser vi hunnit besöka, och så klart ännu mindre med de vi inte varit på, och känner i hela min kropp att jag måste komma tillbaka. Som vi hört från så många vi mött på vägen så räcker inte en månad för att ta sig an allt man vill göra, se och uppleva i det gigantiska Australien och att jag snart kommer åka tillbaka till detta mina drömmars land är helt klart. Att lämna Australien tynger oss alla även om de andra tre har en mängd andra äventyr framför sig som också tar upp deras tankar just nu. Själv vill jag bara strunta i att kliva på planet imorgon och istället ta första bästa buss till ett surfläger i Byron Bay! Det spelar ingen roll hur mycket vår och värme alla säger att det blivit hemma i Stockholm!

Samtidigt känns det ganska bra att komma hem till vänner, familj och min egna, så himmelska säng. En som inte är en våningssäng och som inte väcker hela tiobäddsrummet så fort man vänder på sig. Nu blir det helt enkelt bara att ta tag i vardagen och slita som aldrig förr i några månader så att jag så snart som möjligt kan komma tillbaka till Oz. Tror ni jag kan se till att vara på det där efterlängtade surflägret kanske kring jul? Hoppas det!

Men innan vi tar oss an allt vad resor heter ska vi unna oss en restaurangmiddag som avslut på vår vistelse i Australien. Ikväll ska vi fira med en riktigt fin, god köttbit och kanske ett extra stort glas vin. Mina älskade tre ryggor - LET'S GO OUT WITH A BANG!

See you later,

Kajsa, Kejsi, Casey, Cathy, Tisa, eller vad du vill (jag har gett upp detta med mitt svenska och tydligen svåruttalade namn)

Nu var det länge sedan vi skrev igen och vi kan bara be om ursäkt. Vårt dilemma är att vi inte har gjort så mycket om dagarna. Sist vi skrev var vi fortfarande i Sydney och hade ännu inte fått uppleva deras världsberömda Mardi Gras-parad! Mardi Gras är väldigt lik vår egna Pride med skillnaden att den sker på kvällstid och att alla deltagare tillhör organisationer med välinövade koreografier och ljusspel. Svenskar som vi är så kom vi i god tid för att få en bra plats! Vi insåg rätt tidigt att vi inte hade behövt vara riktigt så tidiga som vi var då vi fick stå i säkert två och en halv timme innan den två timmar långa paraden drog igång… Trots våra bra skoval så dunkade både fötter och ben efter paradens slut. Som plåster på såren fyndade vi dock gratis pärlhalsband, en plastplånbok att hänga runt halsen och finfina pappersflaggor. Senare på kvällen mötte vi upp några av våra australiensiska vänner, gick till en bar och dansade oss svettiga. Jag tror vi alla kan hålla med om att det var ett fantastiskt slut på vår väldigt härliga vecka i Sydney.

Från Sydney åkte vi till Byron Bay med ett ganska intressant nattstopp på McDonalds parkeringsplats. Vi försökte leta efter en ordentlig campingplats men lyckades inte hitta den vi blivit guidade till och stannade därför på McDonalds för att gå på toaletten innan vi körde vidare till första bästa rastplats. Väl på parkeringen inser vi att folk står med sina campervans och verkar ha slagit läger för natten i utkanten av parkeringen. Då kommer vi på idén att vi också ska stanna där och istället för att slå upp tältet, sova alla fyra i bilen. Vi lagar nudlar i mörkret och packar sedan in oss med långbyxor, långärmade tröjor och våra nyinköpta sovsäckar i bilen (vi ville försäkra oss om att inte få en lika hemsk och kall natt som sist vi campade). Redan efter fem minuter sitter vi och flämtar som hundar i ett desperat försök att kyla ner  oss. Vi slänger av oss alla kläderna och till slut sitter vi alla fyra i bara BH och trosor och hänger ut genom fullt nervevade rutor för att snabbt svalka våra nu väldigt svettiga kroppar. Vi börjar känna att det här med att sova någon annan stans än i en säng inte riktigt är vår grej. Förhoppningsvis får vi en bättre upplevelse på inkaleden när tältningen organiseras av någon annan än oss själva.

I måndags anlände vi i alla fall till supermysiga Byron Bay som var mer petit än någon av oss föreställt sig. Vi checkade in på Nomads Hostel och bodde i ett tiobäddsrum fullt av trevliga människor. Efter en dusch och en ordentlig köttfärssåsmiddag var det dags att göra sig i ordning för en utgång på lokala klubben Cheeky Monkeys. Innan vi hann så långt blev jag (Mikaela) attackerad av en ordentlig förkylning. Från att känna av min hals lite grann, blev jag sängliggande på bara en timme. Jag var helt slut i hela kroppen och chocken av hur dåligt jag mådde fick mina tårar att rinna. Efter att ha övertalat tjejerna att jag bara behövde få sova så gick de i alla fall ut och dansade. Det som kryddar denna danskväll lite extra är att Cheeky Monkeys dansgolv består av tre långa picnicbord som står tillsammans, så antingen får man dansa på borden eller på bänkarna.

Resten av tiden i Byron Bay spenderades för min del mest på stranden eller på hostelet då jag var för sjuk för att följa med mina kära vänner på deras stora surfingäventyr. De bokade två fyratimmars lektioner och fullkomligt lyste av lycka redan första dagen. Amanda och Hanna hälsar stolt att de båda lyckades stå upp på första försöket i havet! Min lite speciella sak i Byron var den eftermiddagen då jag och fyra supergulliga brittiska tjejer promenerade i en timme upp till deras berömda fyr. Vi såg tre vilda Wallabys (som små kängurur) och en alldeles magisk solnedgång.

Just nu är vi i Surfers Paradise och åker imorgon vidare mot vårt sista stopp i Australien; Brisbane. Vi delar här rum med två av de tidigare nämnda brittiska tjejerna; Mel och Skye. De är hur trevliga som helst och vi fungerar toppen tillsammans. Imorgon måste vi tyvärr säga hejdå i Brisbane och då planerar vi en middag på restaurang. Det stora som dock ligger alldeles för snart i framtiden (tre dagar för att vara exakt) är att vi tre originalryggor måste säga hejdå till vår fjärde blonda vän Kajsa. Vi kan säga att vi kommer sakna henne något enormt, det går knappt att beskriva vilken energi den tjejen besitter! 

Vi körde även förbi Blue Mountains på vägen från Sydney. Tyvärr var det tjock dimma så vi fick roa oss med annat än att kolla på bergen. Men det såg vackert ut på alla vykort!

 

Idag hade vi tänkt gå till stranden och jobba lite på brännan men när vi vaknade blev det genast ändrade planer, himlen är grå och regnet piskar i ansiktet med jämna mellanrum. Eftersom vi alla älskar att fika så blev det en liten promenad till en ny stadsdel och några timmar i en soffa med varsin kaffe. Möjligheten till obegränsat med internet lockar också så klart eftersom vi på vårt hostel behöver betala för de timmar vi är inloggade. 

Jag (Mikaela) tänkte då använda detta internet till att förklara lite mer på djupet hur vårt liv med ryggsäck har varit än så länge. Den största skillnaden på oss nu och oss hemma är nog att vi har slutat bry oss om många petitesser. Vi går för det mesta osminkade (även om det har blivit lite fler dagar med mascara nu när vi befinner oss i storstäder), vi avgör om en tröja är "ren" eller inte genom att lukta på den... vilket resulterar i att vi kan gå dagar i samma tröja innan vi tvättar den. Vi pruttar och rapar bäst som vi vill i varandras sällskap och då många toaletter består av bås har det hänt vid mer än ett tillfälle att vi sitter och samtalar med varandra medan vi utför våra behov.

Under vår tid i asien åt vi löjligt många hambrugare (totalt 47 stycken för att vara exakt), och vi är fortfarande lika sugna när hamburgare kommer på tal. Våra samtal rör sig ganska mycket kring mat, både vad vi ska äta här, och vad vi är sugna på att äta när vi kommer hem. Man får cravings efter konstiga saker så som béarnaisesås, rödbetor, ostmackor, kanelbullar, sill, färskpotatis, grillat kött, bageribröd, kladdkaka och massa annat gott som man inte inser hur mycket man tycker om för än man inte kan få tag på det.

Trots att vi umgås nästan konstant hemma och bokstavligen har umgåtts konstant de senaste månaderna så lär man sig något nytt om varandra hela tiden. Amanda har i veckan stekt ägg för första gången i sitt liv, Hanna kan hålla ett samtal med ögonen fullt öppna samtidigt som hon sover och Amanda drömmer ironiskt nog om ägg ("Ägget luktat läskigt!") och berättar även detta i sömnen för mig som var vaken.

Vackra botaniska trädgården i Sydney

När vi hade fått i oss den halvkokta pestopastan var det sängdags, något som inte lockade alltför mycket i kylan. Jag (Hanna) och Mikaela försöka bädda så gott vi kunde med varsitt tunt liggunderlag och tunna reselakan. Vi krånglade in oss en i taget i det minimala tältet och insåg att ja, tältet är så litet att vi inte ens kan sträcka ut oss raklånga. Inte heller riktigt böja på våra kroppar utan att knuffa på varandra. Men vi la oss där, hoppades på att vi skulle kunna somna trots kylan, vi hade trots allt på oss flera lager kläder.

Utanför satt ett gäng campare och spelade musik och drack vin, något Mikaela försökte övertala mig att gå ut till. Vid det tillfället trodde jag på att jag skulle kunna somna, men när Mikaela efter ett tag gick ut till gänget och jag skakade av kyla gav jag upp och sällskapade dem. Där blev vi bjudna på det smarriga, billiga och obligatoriska backpacker-goonet framför den varma elden som värmde våra stelfrusna kroppar.

När klockan närmade sig 1.30 var vi lite varmare och gav sömnen ett andra försök. Denna gång gick det nästan att somna, men det var inte långa perioder. Klockan slog 2.30, 3.00, 3.15 osv, man vaknade vid minsta rörelse (vilket var ganska ofta pga tältets storlek som ni kanske förstår) och ljud. Mikaela var nära att ge upp på sömnen klockan 5.30 men insåg snabbt att tanken på att röra sig utanför alla extra lager av lakan, handduk och sarong var hemskare än att ligga kvar i det klaustrofobiska lilla utrymmet som kallades tvåmannatält (det var uppenbarligen inte gjort för två långa svenska tjejer). Vi skulle upp kl 7.00 så när jag såg att klockan var 6.59 nästan studsade jag upp, glad att en av de värsta nätterna i våra liv äntligen var över. Lite ömma i våra kroppar efter en natt på hård mark gick vi bort till de andra i bilen och åt värmande nudlar till frukost innan vi rörde oss ner mot Lorne.

Glada efter att ha överlevt natten!

…blev väldigt lång. Efter att ha fått vänta på bilen hos Travellers Autobarn i nästan fyra timmar kom vi väldigt försenade iväg från Melbourne i tisdags. Då vi planerat att åka i alla fall halva Great Ocean Road innan vi rörde oss mot Sydney stördes våra planer lite av detta, men med snabba stopp och intensiv bilkörning tänkte vi att det skulle gå bra ändå. Då anade vi dock inte vad som väntade oss. Sent på tisdagskvällen hade vi snirklat oss upp för de smala vägarna i skogen precis utanför byn Lorne för att hitta den campingplats vi planerat att stanna på för natten. Turligt nog för oss som inte är särskilt skillade på detta med friluftsliv blev våra grannar för natten några kanadensare som hjälpte oss med både gaskök och tält och dessutom bjöd på lite vin vid lägerelden. Efter varsin portion halvkokt pasta med pesto gick vi och lade oss så att vi skulle kunna komma iväg i tid morgonen därpå. Jag (Kajsa) och Amanda som skulle köra mycket dagen efter fick lyxen att spendera natten i bilen medan Mikaela och Hanna sov i tältet. Särskilt mycket sömn blev det dock inte för någon av oss, speciellt inte tjejerna i tältet, på grund av den hårda marken och kylan… Vi tänkte ju att vi skulle campa i ett varmt land (vem behöver då sovsäckar?) men missade att det på natten är lite kallare än dagen helt enkelt.

Klockan åtta morgonen efter rullade vi ut från campingplatsen och insåg att något var fel med bilen, bromsarna kändes konstiga... Försiktigt tog vi oss därför ned till Lorne och ringde till Travellers Autobarn. De skickade en liten gubbe vid namn Chris från road assistance att bärga oss till bilverkstaden i byn som låg lite högre upp mot berget. Det visade sig att det var bromsarna det var fel på och att felet var lätt att åtgärda, men att det behövdes en del från Melbourne som tyvärr inte kunde komma in förrän dagen därpå. Så efter att ha vandrat storgatan fram och tillbaka ett par gånger behövde vi fixa ett boende för natten vilket Travellers Autobarn skulle betala för oss som en del av kompensationen för att vi inte kunde resa denna dag. Snälla och försynta som vi är ignorerade vi det fina hotellet och gick till Lorne Backpackers. Vi hade inte så höga krav - en dusch, frukost och wi-fi! Det blev dock inget av det då hostelet var ett helt annat mot vad vi tänkt oss. Ovanpå en liten restaurang låg några rum in mot bakgården och vi välkomnades av en ung, lite hippie kille och skyltar som sade att "detta är inget festhostel - efter kl 23 ska det vara tyst, annars kastas man ut". Sängarna var dock sköna och med 100 meter till mataffären, trötta efter en dålig natt i skogen och stressade över att ha fastnat mitt i ingenstans, checkade vi in på momangen.

Jag och Amanda började vandringen upp för backarna till verkstaden för att hämta de saker som behövdes för natten under tiden som de andra handlade middag. Knappt halvvägs upp bland husen frågar vi en man om vägen och han svarar med att köra oss både upp till vår bil och sedan tillbaka till vårt hostel. Kvällen spenderas med en skön dusch och kortspel och vin med vår holländska rumskompis Stein.

Torsdagen spenderades med att gå på storgatan och göra lite ärenden (till exempel att köpa oss sovsäckar) och vänta på att vår bil skulle bli klar. När vi äntligen hade vandrat upp för de jobbiga backarna till verkstaden och hämtat den var klockan redan fyra på eftermiddagen. Detta innebar att vår Great Ocean Road-resa fick kortas ner lite till och det skulle bli mycket bilkörning dagen efter. Vi hann dock med ett stopp vid Kennett River där vi fick komma på kram-avstånd till vilda koalor. Det var något av det häftigaste vi varit med om helt klart. Inte ens på Melbourne Zoo kom vi så nära koalor, speciellt inte när de var vakna, åt och klättrade runt. Även de 12 apostlarna fick vi se, men då det blåste så otroligt mycket blev det bara en snabbvisit innan vi körde vidare.

Vi kom till Winchelsea, cirka två timmar utanför Melbourne, och tog in på ett hotell då mannen på husvagnsparken var så himla obehaglig och inte hade någon plats för oss. Nu fick vi ännu en natt i en skön säng vilket var bra då dagen efter blev otroligt lång och uttröttande. Klockan halv åtta på morgonen lämnade vi Winchelsea och körde mot Sydney. Först klockan nio på kvällen hade vi tagit oss till Jolly Swagman Backpackers i Kings Cross och hittat en parkering för bilen, och då hade vårt längsta stopp på vägen varit för lunch på McDonalds i 20 minuter. Det blev med andra ord en heldag i bilen. Men vi tog oss hit till slut och det är helt klart värt en applåd!

Veckan här i Sydney har börjat strålande enligt mig (Mikaela).  I lördags på Hannas 21 årsdag så begav vi oss till en park i sällskap med mina gamla tågluffarkompisar som jag inte träffat på två och ett halvt år. I parken spelades musik, folk drack vin och blåste såpbubblor. Det var väldigt mycket mer hippe än vad vi är vana vid men supertrevlig stämning och det var kul att umgås med folk som faktiskt bor i Sydney. På kvällen ville Hanna äta kött så därför visade Miko och Dylan oss till en pub som serverade rejäla köttbitar och vi lyxade till det med både kött och vin på en restaurang.

Dagarna som följt har vi kollat in staden, operahuset på avstånd och solat på häftiga Bondi Beach. Veckan kommer fortsätta med lite strandhäng, träffa fler vänner, shoppa och titta på vacker natur. Vi kommer även för första gången dela upp oss och sticka ut på olika äventyr utan sällskap av varandra. Vi får se om vi överlever!