Det blev en liten tur till Copacabana vår sista dag i Rio, men i och med att det är höst här i Brasilien hänger inte överdrivet många på stranden och vi fick inte uppleva den galna stranden Copacabana. Men, vi tog oss varsin milkshake och spanade ut över den breda och långa stranden.

 

På kvällen slog vi till på stort och drog på ett lager mascara inför BBQ-kvällen på vårt hostel, det bjöds bl.a. på korv, kött och kycklinghjärta. Det blev några caipirinhas och öl tillsammans med våra norska rumskamrater innan vi gav oss iväg till en bar/pub för att möta upp Lucas, en brasiliansk kille Mikaela träffade på sin tågluff. Det blev lite dans, lite prat och lite för många närmanden av korta män som frågar vart man är ifrån innan klockan slog halv fyra och vi hoppade dödströtta, och lata som vi är, in i en taxi för att åka hem några kvarter. Att gå från att lägga sig ca tio varje kväll till att vara ute till halv fyra var sannerligen en kraftansträngning. Men, det var garanterat värt det! Nu kan vi även säga att vi har varit ute i Rio, och det var riktigt trevligt att träffa ännu en av Mikaelas tågluffarkompisar som man hört så mycket om.

 

Nu har vi förflyttat oss till paradisön Ilha Grande, som i skrivandes stund bjuder på spöregn. Men vi klagar inte, vi fick några timmar på den fina stranden Lopes Mendes innan regnet attackerade!

 

I lördags avslutade vi vår vecka i Florianopolis med en fantastiskt rolig poolfest med mängder av folk från flera av våra hostel (vi hade nämligen bytt tre gånger under vår vistelse där). Vi åkte dit tillsammans i en minibuss runt klockan halv fyra på eftermiddagen och kom hem igen på samma sätt runt klockan elva på kvällen. Vi hade det fantastiskt roligt och trots vår tidiga hemfärd bestämde vi oss för att det var bättre att gå hem och packa inför resan till Rio än att fortsätta festa.

 

Den natten vaknade jag (Mikaela) med en hemskt svullen och smärtande halsmandel som gjorde det svårt att svälja, och därför också sova. Jag tog en ipren och kunde till slut somna om. Jag fick ta mer smärtstillande dagen efter men då jag har för vana att dra på mig många olika förkylningar tänkte vi inte så mycket mer på det. Halvvägs genom bussresan däremot hade smärtan spridit sig till min andra halsmandel också och febern hade börjat sätta in. Tårarna rann för att jag varken kunde sova eller svälja ordentligt och det var nu vi alla tre började bli oroliga att det var något mer än bara en vanlig förkylning. Morgonen efter när vi kommit fram till Rio och lämnat bagaget på vårt hostel begav det sig iväg i taxi till en läkare. Vi hade tagit kontakt med vårt försäkringsbolag som mailat en lista på läkare de gärna såg att vi vände oss till. Mottagningen var väldigt lugn och den verkade seriös.

 

Efter en timme eller så får jag chansen att träffa läkaren som enligt hans namn även var han som ägde kliniken. Han fastställde det jag själv misstänkt, att jag hade en bakterieinfektion på halsmandlarna. Han såg att det var mycket smärtsamt och på grund av dess allvarliga stadie så satte han mig direkt på fyra olika dropp. Ni som känner mig vet att nålar inte är min grej överhuvudtaget och att dropp länge varit en av mina värsta mardrömmar. Samtidigt som jag hade så fruktansvärt ont i halsen att jag inte hade förmågan att protestera då jag inte visste om jag skulle kunna svälja tabletter. Så medans sköterskan slog på min hand i hopp om att hitta en lämplig ådra (det är inte direkt lugnande att höra en suckande sköterska i detta stadie) ligger jag och storgråter och försöker tänka att jag ska andas lugnt och djupt samtidigt som jag hör min andning varvas från supersnabba korta andetag till inga alls. Hanna satt snällt på stolen bredvid sängen och när sköterskan fått in alla slangar där de skulle vara så hämtade vi även in Amanda till mitt rum. Under de två timmarna vi satt där fick jag fyra olika påsar med vätska, en med antibiotika, en med starka smärtstillande, en inflammationshämmande och en för att fylla på med den vätska jag förlorat genom att inte riktigt kunna dricka ordentligt. Jag lyckades hålla mig förvånansvärt lugn efter den första nålpanikattacken och jag är väldigt glad att jag kunde ha båda mina bästa vänner vid min sida och de läste så snällt högt ur min bok, vilket höll mig lugn.

 

Tyvärr gjorde inte droppen allt som jag hoppats och jag spenderade hela resten av den dagen i sängen med en hemsk smärta och då jag går på rätt ordentligt starka smärtstillande två gånger om dagen får jag inte ta något annat där emellan. Nu på morgonen känner jag mig dock lite bättre och jag har fått i mig både piller, melon och yoghurt. Nu hoppas jag att alla piller jag fått fortsätter att hjälpa mig tillfriskna så jag i alla fall kan få en dag utanför vårt hostel här i Rio!

Nu var det ett tag sedan vi skrev igen men det är bara för att vi har haft det så fantastiskt bra här i Brasilien. Vi lämnade Mendoza fredagen den 11 april och lyckades glida på bussen utan några som helst problem. Vi hade dock fått nya biljetter skickade till oss efter att vi tjatat lite på kundtjänstföretaget. Efter lite småkrångel angående incheckning på buss nummer två kom vi i alla fall på vår buss till Brasilien också och gränskontrollen gick helt smärtfritt även om vi fick vänta ute i kylan en stund mitt i natten.

 

Väl framme i Florianopolis efter totalt 42 timmars bussresande kände vi oss inte helt på topp. Vi var trötta och luktade inte helt som en blomsteräng, men innan vi kunde hoppa in i en taxi till vårt hostel behövde vi leta reda på kontanter. Detta visade sig inte vara det lättaste projektet. Ingen av bankomaterna på busstationen ville ta utländska kort och vi kunde inte hitta till den galleria som skulle finnas mitt emot bussterminalen. Därför tvingades vi växla in våra pesos till en skamligt låg kurs så vi kunde betala både taxi och boende.

 

Efter en 40 minuters lång taxiresa som tog oss längs underbart vackert landskap och supermysiga små byar kom vi äntligen fram till den lilla fiskebyn Barra da Lagoa och vi kände direkt att vi skulle trivas. Väl framme vid vårt hostel Barra Beach Club stärktes den känslan, vi hade en underbar havsutsikt överallt i vårt hostel och hade nära till två olika stränder. Personalen var supertrevlig och lugnet av att vara vid havet tog över totalt. Fortfarande fyra dagar senare kollar vi ut över havet och bara ler för att vi är här. Alla människor vi träffar är supertrevliga, maten är fantastisk god och vi gör inget annat än att slappa vid havet, samt dricka en gratis Caipirinha om dagen (vi kan låtsas att det är bra för magen).

 

Förresten så glömde jag berätta om vårt första välkomnande in i Brasilien. När vi pausat bussen runt lunchtid i söndags möttes vi av en man som totalt förlorat allt sitt förstånd, troligtvis på grund av ganska starka droger. Han hade tagit sig in i restaurang/butiken där vi skulle äta, stod på ett bord och skrek samtidigt som han tog sönder både fönsterrutor och allt annat som kom i hans väg. Personalen såg vettskrämda ut och alla på vår buss höll sig något på avstånd också. När han kände sig färdig med att ta sönder butiken och hälla ut allt godis han kunde hitta på golvet begav han sig vidare ut i restaurangen, smög sig mot buffén som stod serverad och till vår lycka så rörde han sig längre ifrån alla andra människor och inte mot dem. När militärpolisen kom fem minuter senare såg vi dem dra iväg honom halvt krypandes på golvet medan hela hans ansikte var täckt i grädde från en tårta han smaskat på tidigare.

 

Slutet gott allting gott! Vi kom fram välbehållna och den påverkade mannen verkade bli väl omhändetagen av de något lustigt klädda poliserna. Så medan vi njuter av vår tillvaro här i paradiset får han sig en funderare över sina livsval medan han nyktrar till någonstans i säkert förvar.