När vi hade fått i oss den halvkokta pestopastan var det sängdags, något som inte lockade alltför mycket i kylan. Jag (Hanna) och Mikaela försöka bädda så gott vi kunde med varsitt tunt liggunderlag och tunna reselakan. Vi krånglade in oss en i taget i det minimala tältet och insåg att ja, tältet är så litet att vi inte ens kan sträcka ut oss raklånga. Inte heller riktigt böja på våra kroppar utan att knuffa på varandra. Men vi la oss där, hoppades på att vi skulle kunna somna trots kylan, vi hade trots allt på oss flera lager kläder.

Utanför satt ett gäng campare och spelade musik och drack vin, något Mikaela försökte övertala mig att gå ut till. Vid det tillfället trodde jag på att jag skulle kunna somna, men när Mikaela efter ett tag gick ut till gänget och jag skakade av kyla gav jag upp och sällskapade dem. Där blev vi bjudna på det smarriga, billiga och obligatoriska backpacker-goonet framför den varma elden som värmde våra stelfrusna kroppar.

När klockan närmade sig 1.30 var vi lite varmare och gav sömnen ett andra försök. Denna gång gick det nästan att somna, men det var inte långa perioder. Klockan slog 2.30, 3.00, 3.15 osv, man vaknade vid minsta rörelse (vilket var ganska ofta pga tältets storlek som ni kanske förstår) och ljud. Mikaela var nära att ge upp på sömnen klockan 5.30 men insåg snabbt att tanken på att röra sig utanför alla extra lager av lakan, handduk och sarong var hemskare än att ligga kvar i det klaustrofobiska lilla utrymmet som kallades tvåmannatält (det var uppenbarligen inte gjort för två långa svenska tjejer). Vi skulle upp kl 7.00 så när jag såg att klockan var 6.59 nästan studsade jag upp, glad att en av de värsta nätterna i våra liv äntligen var över. Lite ömma i våra kroppar efter en natt på hård mark gick vi bort till de andra i bilen och åt värmande nudlar till frukost innan vi rörde oss ner mot Lorne.

Glada efter att ha överlevt natten!