Ett långsamt farväl

    15 JULI 2014
Som många av er redan vet, och som resterande säkert misstänkt så är vi sedan en och en halv månad tillbaka i lilla landet lagom, landet som vi så kärt kallar hemma. Efter att ha varit hemma nu ett tag så har vi insett hur många ni faktiskt är som har läst om vår resa med jämna mellanrum och det värmer att höra att ni uppskattat det vi skrivit. Våra kära familjer har även yttrat en önskan (beordrat oss) att ge denna blogg ett avslut.
 
Hur var det i Afrika och hur är det att ha kommit hem? Resan genom Afrika var en dröm, helt magiskt, och att vara hemma är konstigt. Det är den korta men väldigt sanna sammanfattningen som vi nog alla sagt minst ett trettiotal gånger sedan vår hemkomst. Men nu ska jag (Mikaela) göra mitt allra bästa för att förklara allt detta för er, i något längre och beskrivande meningar. Vi börjar med det tråkiga; att komma hem.
 
Det har varit en väldigt omtumlande och samtidigt väldigt vanlig tid sen vi kom hem. Det var fantastiskt att se våra familjer i ankomsthallen när vi landade, vi kramades massor och när jag kom hem så hade min kära mor dukat upp med skumpa och smörgåstårta, väldigt gott, väldigt festligt och väldigt svenskt. Det var en fantastisk känsla att slå på vattenkranen i köket och dricka ett glas kallt, bismaklöst vatten. Det smakade som vatten ska smaka, så som inget annat vatten smakat sen vi lämnade Sverige, och det var ljuvligt. Amanda jublade av lycka över att äntligen få dricka mellanmjölk och plötsligt var det som om vi aldrig varit borta. Förutom ett och annat fumlande med vart toapapperet går efter torkning och allt för många dagar av total panik när jag tror att bussen kör åt fel håll i rondellen så gick det läskigt snabbt att aklimatisera sig till vårt vanliga svenssonliv.
 
Den första månaden var allt frid och fröjd och vi blev konstant påminda om vår fantastiska resa när vi återberättade höjdpunkterna för alla vi träffade (om någon av er som läser detta har ett stort behov av att vara unik kan jag ge dig ett gott tips att inte fråga en person just hemkommen efter en längre resa; "Vad var det absolut bästa med hela resan?"). Missförstå mig inte, det är fantastiskt kul att berätta och att minnas den bästa tiden på resan, men det är nog den enda frågan vi fått om vår resa sen vi kom hem. Hursom haver, när frågorna slutade komma, försvann också känslan att vara nyligen hemkommen och det var nog då tomheten började krypa sig på oss. Vi kände en enorm saknad efter vårt reseliv. Vi hade under resan inget som höll oss tillbaka utan levde bara från dag till dag med en känsla som endast kan liknas vid det som visas i romantiska tonårsfilmer, där det lyckliga paret snurrar runt på en ljuvligt vacker äng, leendes och skrattandes. Den känslan hade jag otroligt många gånger under vår resa, resan som var på alla sätt och vis fantastisk och magisk och värd vart enda litet öre vi spenderade.
 
Efter att ha gått runt och känt mig som en ost (några hål stod tomma) så börjar jag sakta men säkert återfå känslan att det är ändå helt okej att vara hemma. Jag älskar Sverige, jag älskar den sommar som äntligen bestämt sig för att titta fram och jag älskar de människor som finns i mitt alldeles vanliga svenssonliv. Det är ett bra liv och i höst kommer vi alla tre få något nytt och spännande igen; vi börjar universitetet. Utspridda över hela södra halvan av vårt avlånga land ska vi prova något banbrytande. Vi, tre ryggor, kommer för första gången sedan vi möttes för fem år sedan spendera våra liv isär, på separat håll. Den längsta tiden vi spenderat isär hittills är 1,5 månad då Amanda jobbade i Paris, och tro mig, det var svårt!
 
Men nu för att lätta upp stämningen tänkte jag ta med er till våra drömmars värld, Afrikas savann, öknen och häftiga stadslandskap. Vi träffades som Amanda tidigare skrivit, i Livingstone Zambia och började med ett kvällsmöte med vår väldigt stora grupp. Vi var 22 personer plus två guider och vi blev som en familj under de kommande tre veckorna. Dessa människor är några av de jag saknar mest från hela resan. Vi hade så fantastiskt kul tillsammans och vi spenderade 24 timmar om dygnet i varandras närhet. Pumba var vår trygga hingst, vår lastbil, vår buss, vårt kök och vår källa till oändligt många skratt och timmar av kortspel. Chris och Errol var radarparet som tillsammans höll oss mätta och glada och såg till att vi alltid kom fram säkert till nästa destination. Två underbara sydafrikaner som lärt oss allt vi kan om södra Afrika. Med oss i bussen hade vi alltså två helgalna barnsjuksköterskor från Manchester; Amy och Alice, Mr & Mrs Biffen (aka Debs och Dave) från Bristol, Läkaren Colm och hans kompanjon Niall från Dublin, de oändligt generösa paret Cassie och Julio från Kanada och Mexiko, två fnittrande, Bangkokstationerade engelskalärare från Kanada; Chelsey och Jenette, den alltid så sprudlande och glada Astrid från Österrike, Tyskaambassadörsarbetaren stationerad i Nigeria; Ana, Socionomstudenten Kelsey från Seattle, morgontrötta och alltid annars skrattande Meghan från LA, nyligen utexaminerade advokaten Jenilee och hennes vän Caroline från Kanada, Kylie, vars oro över fläckar fick alla att vika sig dubbla av skratt, från Australien samt hennes landsman och min otroligt underbara och hysteriskt roliga tältkompis Mandy från Sydney.
 
Dessa underbara människor utgjorde vårt järngäng, när vi såg oändligt många häftiga vilda djur, när vi paddlades i alldeles för lågt gående kanoter genom Okavangodeltat, när vi crashade ett bröllop i Namibias huvudstad, när vi oändligt nyfikna lyssnade på Frans historier om att överleva i djungeln med lejon och leoparder som grannar samt många många timmar i en dammig och varm lastbilsbuss utan AC. Tillsammans hoppade sexton av oss fallskärm i Swakopmund, vi vaknade till lejonvrål klockan fyra på morgonen i våra kyliga tält och vi åt fantastiska middagar runt lägerelden till samtal om allt mellan himmel och jord.
 
Månaden i Afrika var förmodligen en av de bästa månaderna i hela mitt liv och den avslutade vår magiska resa på bästa möjliga sätt. Jag kommer klyschigt nog bära med mig dessa minnen för resten av mitt liv och jag kommer vara för evigt glad att jag fick dela denna tid med mina bästa vänner. De är så bra att ha de där två och jag kommer sakna dem oändligt mycket i höst när Amanda flyttar till Helsingborg, Hanna till Norrköping och jag själv till Uppsala. 
 
Vi kommer inte säga hejdå till bloggen riktigt än, det kommer komma bilder, lite statisitk och annat roligt som vi kan komma på. Men här är början på vårt väldigt bitterljuva och långsamma farväl.

Kommentarer
POSTAT AV: Tin-Tin

Ältligen!!!!😉
Fint skrivet Mika! Ser fram emot lite bilder senare. Puss,puss.

16 JULI 2014
URL: http://treryggor.blogg.se
POSTAT AV: Åke

Instämmer med din mor. Mycket bra skrivet som även hela bloggen är för övrigt.
Sen har väl aldrig jag frågor så enkla frågor som vad som var roligast? Kan jag inte tänka mig.

Ser fram emot fler bilder

25 JULI 2014
POSTAT AV: Sven & Hilkka Amandas morfar

Skönt att Ni kommit hem oskadade! Ett fantastiskt äventyr som Ni aldrig glömmer. Roligt förr oss här hemma att följa er på färden. Sammanfattningen av resan var mycket bra skriven och intressant. Har först nu 25/9 kollat bloggen och sett sammanfattningen
Roliga,sköna minnen har Ni kvar så länge Ni lever och
kan i tankarna återuppleva dem.
Mvh från Finland Amandas morfar och Hilkka

25 SEPTEMBER 2014

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0