När vi boardade Air New Zeeland för att åka från Brisbane till LA med en mellanlandning i Auckland trodde vi inte våra ögon när deras säkerhetsvideo dök upp på alla skärmar. Välkommen till "Safety in Paradise"!
Som många av er redan vet, och som resterande säkert misstänkt så är vi sedan en och en halv månad tillbaka i lilla landet lagom, landet som vi så kärt kallar hemma. Efter att ha varit hemma nu ett tag så har vi insett hur många ni faktiskt är som har läst om vår resa med jämna mellanrum och det värmer att höra att ni uppskattat det vi skrivit. Våra kära familjer har även yttrat en önskan (beordrat oss) att ge denna blogg ett avslut.
Hur var det i Afrika och hur är det att ha kommit hem? Resan genom Afrika var en dröm, helt magiskt, och att vara hemma är konstigt. Det är den korta men väldigt sanna sammanfattningen som vi nog alla sagt minst ett trettiotal gånger sedan vår hemkomst. Men nu ska jag (Mikaela) göra mitt allra bästa för att förklara allt detta för er, i något längre och beskrivande meningar. Vi börjar med det tråkiga; att komma hem.
Det har varit en väldigt omtumlande och samtidigt väldigt vanlig tid sen vi kom hem. Det var fantastiskt att se våra familjer i ankomsthallen när vi landade, vi kramades massor och när jag kom hem så hade min kära mor dukat upp med skumpa och smörgåstårta, väldigt gott, väldigt festligt och väldigt svenskt. Det var en fantastisk känsla att slå på vattenkranen i köket och dricka ett glas kallt, bismaklöst vatten. Det smakade som vatten ska smaka, så som inget annat vatten smakat sen vi lämnade Sverige, och det var ljuvligt. Amanda jublade av lycka över att äntligen få dricka mellanmjölk och plötsligt var det som om vi aldrig varit borta. Förutom ett och annat fumlande med vart toapapperet går efter torkning och allt för många dagar av total panik när jag tror att bussen kör åt fel håll i rondellen så gick det läskigt snabbt att aklimatisera sig till vårt vanliga svenssonliv.
Den första månaden var allt frid och fröjd och vi blev konstant påminda om vår fantastiska resa när vi återberättade höjdpunkterna för alla vi träffade (om någon av er som läser detta har ett stort behov av att vara unik kan jag ge dig ett gott tips att inte fråga en person just hemkommen efter en längre resa; "Vad var det absolut bästa med hela resan?"). Missförstå mig inte, det är fantastiskt kul att berätta och att minnas den bästa tiden på resan, men det är nog den enda frågan vi fått om vår resa sen vi kom hem. Hursom haver, när frågorna slutade komma, försvann också känslan att vara nyligen hemkommen och det var nog då tomheten började krypa sig på oss. Vi kände en enorm saknad efter vårt reseliv. Vi hade under resan inget som höll oss tillbaka utan levde bara från dag till dag med en känsla som endast kan liknas vid det som visas i romantiska tonårsfilmer, där det lyckliga paret snurrar runt på en ljuvligt vacker äng, leendes och skrattandes. Den känslan hade jag otroligt många gånger under vår resa, resan som var på alla sätt och vis fantastisk och magisk och värd vart enda litet öre vi spenderade.
Efter att ha gått runt och känt mig som en ost (några hål stod tomma) så börjar jag sakta men säkert återfå känslan att det är ändå helt okej att vara hemma. Jag älskar Sverige, jag älskar den sommar som äntligen bestämt sig för att titta fram och jag älskar de människor som finns i mitt alldeles vanliga svenssonliv. Det är ett bra liv och i höst kommer vi alla tre få något nytt och spännande igen; vi börjar universitetet. Utspridda över hela södra halvan av vårt avlånga land ska vi prova något banbrytande. Vi, tre ryggor, kommer för första gången sedan vi möttes för fem år sedan spendera våra liv isär, på separat håll. Den längsta tiden vi spenderat isär hittills är 1,5 månad då Amanda jobbade i Paris, och tro mig, det var svårt!
Men nu för att lätta upp stämningen tänkte jag ta med er till våra drömmars värld, Afrikas savann, öknen och häftiga stadslandskap. Vi träffades som Amanda tidigare skrivit, i Livingstone Zambia och började med ett kvällsmöte med vår väldigt stora grupp. Vi var 22 personer plus två guider och vi blev som en familj under de kommande tre veckorna. Dessa människor är några av de jag saknar mest från hela resan. Vi hade så fantastiskt kul tillsammans och vi spenderade 24 timmar om dygnet i varandras närhet. Pumba var vår trygga hingst, vår lastbil, vår buss, vårt kök och vår källa till oändligt många skratt och timmar av kortspel. Chris och Errol var radarparet som tillsammans höll oss mätta och glada och såg till att vi alltid kom fram säkert till nästa destination. Två underbara sydafrikaner som lärt oss allt vi kan om södra Afrika. Med oss i bussen hade vi alltså två helgalna barnsjuksköterskor från Manchester; Amy och Alice, Mr & Mrs Biffen (aka Debs och Dave) från Bristol, Läkaren Colm och hans kompanjon Niall från Dublin, de oändligt generösa paret Cassie och Julio från Kanada och Mexiko, två fnittrande, Bangkokstationerade engelskalärare från Kanada; Chelsey och Jenette, den alltid så sprudlande och glada Astrid från Österrike, Tyskaambassadörsarbetaren stationerad i Nigeria; Ana, Socionomstudenten Kelsey från Seattle, morgontrötta och alltid annars skrattande Meghan från LA, nyligen utexaminerade advokaten Jenilee och hennes vän Caroline från Kanada, Kylie, vars oro över fläckar fick alla att vika sig dubbla av skratt, från Australien samt hennes landsman och min otroligt underbara och hysteriskt roliga tältkompis Mandy från Sydney.
Dessa underbara människor utgjorde vårt järngäng, när vi såg oändligt många häftiga vilda djur, när vi paddlades i alldeles för lågt gående kanoter genom Okavangodeltat, när vi crashade ett bröllop i Namibias huvudstad, när vi oändligt nyfikna lyssnade på Frans historier om att överleva i djungeln med lejon och leoparder som grannar samt många många timmar i en dammig och varm lastbilsbuss utan AC. Tillsammans hoppade sexton av oss fallskärm i Swakopmund, vi vaknade till lejonvrål klockan fyra på morgonen i våra kyliga tält och vi åt fantastiska middagar runt lägerelden till samtal om allt mellan himmel och jord.
Månaden i Afrika var förmodligen en av de bästa månaderna i hela mitt liv och den avslutade vår magiska resa på bästa möjliga sätt. Jag kommer klyschigt nog bära med mig dessa minnen för resten av mitt liv och jag kommer vara för evigt glad att jag fick dela denna tid med mina bästa vänner. De är så bra att ha de där två och jag kommer sakna dem oändligt mycket i höst när Amanda flyttar till Helsingborg, Hanna till Norrköping och jag själv till Uppsala.
Vi kommer inte säga hejdå till bloggen riktigt än, det kommer komma bilder, lite statisitk och annat roligt som vi kan komma på. Men här är början på vårt väldigt bitterljuva och långsamma farväl.
Vår Afrikaresa startade i Livingstone i Zambia och vi kom dit två dagar innan vår gruppresa skulle börja. Vårt hostel låg nära huvudgatan och när vi inte inhandlade de sista nödvändigheterna eller åt middag på restaurang hängde vi mest där. En lugn start på vår tid i Afrika som kom att bli väldigt händelserik.
Den 3:e maj började gruppresan som vi bokat med G Adventures. Under eftermiddagen tog vi en taxi till campingplatsen där vi skulle möta vår grupp. Vi blev visade till våra tält av Errol, vår chaufför under resan, som förklarade att Mikaela skulle dela tält med en annan kvinna och jag, Amanda, och Hanna skulle dela på ett annat. Vi blev väldigt lättade när vi såg att tälten var större och hade tjockare madrasser än de vi haft under Inkaleden. På kvällen hade vi en liten samling då vi fick träffa vår ledare Chris och resten av gruppen på 22 personer. Alla var av blandade nationaliteter och majoriteten var tjejer. Ett stort frågetecken om resan var därmed uträtat – vilka skulle vi åka med?
Vår enda aktivitet i Zambia var att besöka Victoriafallen. Det var otroligt häftigt och är väldigt svårt att beskriva med ord. Kan säga att vi i alla fall var väldigt tacksamma över de regnponchos som vår guide delade ut då man blev helt dränkt av vatten från fallen, det var som att någon hällde stora hinkar över en. Samtidigt sken solen från en klarblå himmel så upplevelsen var något utöver det vanliga. Vi träffade också på en grön mamba som låg och åt en groda i trädet ovanför oss...
Nu har vi bara några timmar kvar i Sydamerika innan vi hoppar på planet som tar oss till vår sista etapp på resan, Afrika. Ingen av oss kan riktigt fatta att vi kommer vara där imorgon, det är väldigt svårt att föreställa sig. Vi är dock supertaggade på vår gruppresa som börjar i övermorgon. Kan varna redan nu att vi med största sannolikhet inte kommer ha något internet under de tre veckorna så ni behöver inte bli oroliga om ni inte hör något från oss!
Just nu befinner vi oss på vårt hostel i Sao Paulo och ska snart äta lunch innan vi åker till flygplatsen. Igår hade vi för en gångs skull en effektiv shoppingrunda där vi hittade det viktigaste vi skulle köpa på en gång. Eftersom vi fick lite tid över unnade vi oss en frukstund med lite exotiska frukter och varsin drink. Vi fick dock jobba hårt för den för vi bor i ett jättebackigt område och mataffären vi fått vägbeskrivning till låg en evighet bort. På kvällen mötte vi upp Midian som vi träffat på Gili Trawangan när vi var där. Vi gick upp och ner för massvis av backar tills vi kom till en gata som var full av barer och restauranger. Där åt vi middag på en restaurang vi blivit rekommenderade av receptionisten på vårt hostel innan vi gick till en bar/klubb lite längre bort. Väldigt trevlig kväll men vi var alla fyra trötta och musiken blev sämre och sämre så det blev en rätt tidig sänggång.
Sydamerika har varit fantastiskt men nu är vi redo för vårt nästa och sista äventyr! Våra hjärnor ställer in sig mer och mer på att vi snart är hemma så även om det är väldigt tråkigt att resan snart är slut så kommer det nog kännas okej när vi väl landar på Arlanda. Vi ser trots allt fram emot en härlig svensk sommar med alla nära och kära innan hösten bjuder på nya uppleveler i form av universitetsstarten.
Det blev en liten tur till Copacabana vår sista dag i Rio, men i och med att det är höst här i Brasilien hänger inte överdrivet många på stranden och vi fick inte uppleva den galna stranden Copacabana. Men, vi tog oss varsin milkshake och spanade ut över den breda och långa stranden.
På kvällen slog vi till på stort och drog på ett lager mascara inför BBQ-kvällen på vårt hostel, det bjöds bl.a. på korv, kött och kycklinghjärta. Det blev några caipirinhas och öl tillsammans med våra norska rumskamrater innan vi gav oss iväg till en bar/pub för att möta upp Lucas, en brasiliansk kille Mikaela träffade på sin tågluff. Det blev lite dans, lite prat och lite för många närmanden av korta män som frågar vart man är ifrån innan klockan slog halv fyra och vi hoppade dödströtta, och lata som vi är, in i en taxi för att åka hem några kvarter. Att gå från att lägga sig ca tio varje kväll till att vara ute till halv fyra var sannerligen en kraftansträngning. Men, det var garanterat värt det! Nu kan vi även säga att vi har varit ute i Rio, och det var riktigt trevligt att träffa ännu en av Mikaelas tågluffarkompisar som man hört så mycket om.
Nu har vi förflyttat oss till paradisön Ilha Grande, som i skrivandes stund bjuder på spöregn. Men vi klagar inte, vi fick några timmar på den fina stranden Lopes Mendes innan regnet attackerade!
Fyra dagar efter mitt läkarbesök så känner jag (Mikaela) mig så gott som frisk. Blir fortfarande trött fortare än vanligt och det lär nog sitta i ett tag men halsen fungerar som den ska och febern är sedan länge borta. Efter att ha spenderat tre hela dagar i sängen i vår sovsal var jag igår mer än redo att bege mig ut i staden med mina tjejer och säga hej till Jesus.
Dagen till ära (som de flesta dagar vi ska se häftiga landmärken) regnade det och en ganska tjock dimma låg över bergen. Efter att ha väntat i en timme och tjugo minuter fick vi i alla fall hoppa på tåget upp till Cristo Redentor (jesusstatyn) som på 710 meter över havet blickar ut över hela Rio de Janeiro. Vinden piskade oss kallt i ansiktet och i våra shorts och linnen var vi inte helt klädda för det vädet. Väl uppe så blåste det så mycket att vädret klarnade några sekunder åt gången och vi fick se både Jesus och den fantastiska utsikten ordentligt.
Idag skiner solen igen och vi ska nog försöka ta oss till den välkända stranden Copacabana för att se vad hela det spektaklet handlar om. Efter det har vi i alla fall lyckats pricka av de två viktigaste sevärdheterna i Rio och vi kan åka här ifrån och faktiskt säga att vi varit här!
För någon dag sedan besökte Hanna och Amanda den Botaniska trädgården här i Rio.
I lördags avslutade vi vår vecka i Florianopolis med en fantastiskt rolig poolfest med mängder av folk från flera av våra hostel (vi hade nämligen bytt tre gånger under vår vistelse där). Vi åkte dit tillsammans i en minibuss runt klockan halv fyra på eftermiddagen och kom hem igen på samma sätt runt klockan elva på kvällen. Vi hade det fantastiskt roligt och trots vår tidiga hemfärd bestämde vi oss för att det var bättre att gå hem och packa inför resan till Rio än att fortsätta festa.
Den natten vaknade jag (Mikaela) med en hemskt svullen och smärtande halsmandel som gjorde det svårt att svälja, och därför också sova. Jag tog en ipren och kunde till slut somna om. Jag fick ta mer smärtstillande dagen efter men då jag har för vana att dra på mig många olika förkylningar tänkte vi inte så mycket mer på det. Halvvägs genom bussresan däremot hade smärtan spridit sig till min andra halsmandel också och febern hade börjat sätta in. Tårarna rann för att jag varken kunde sova eller svälja ordentligt och det var nu vi alla tre började bli oroliga att det var något mer än bara en vanlig förkylning. Morgonen efter när vi kommit fram till Rio och lämnat bagaget på vårt hostel begav det sig iväg i taxi till en läkare. Vi hade tagit kontakt med vårt försäkringsbolag som mailat en lista på läkare de gärna såg att vi vände oss till. Mottagningen var väldigt lugn och den verkade seriös.
Efter en timme eller så får jag chansen att träffa läkaren som enligt hans namn även var han som ägde kliniken. Han fastställde det jag själv misstänkt, att jag hade en bakterieinfektion på halsmandlarna. Han såg att det var mycket smärtsamt och på grund av dess allvarliga stadie så satte han mig direkt på fyra olika dropp. Ni som känner mig vet att nålar inte är min grej överhuvudtaget och att dropp länge varit en av mina värsta mardrömmar. Samtidigt som jag hade så fruktansvärt ont i halsen att jag inte hade förmågan att protestera då jag inte visste om jag skulle kunna svälja tabletter. Så medans sköterskan slog på min hand i hopp om att hitta en lämplig ådra (det är inte direkt lugnande att höra en suckande sköterska i detta stadie) ligger jag och storgråter och försöker tänka att jag ska andas lugnt och djupt samtidigt som jag hör min andning varvas från supersnabba korta andetag till inga alls. Hanna satt snällt på stolen bredvid sängen och när sköterskan fått in alla slangar där de skulle vara så hämtade vi även in Amanda till mitt rum. Under de två timmarna vi satt där fick jag fyra olika påsar med vätska, en med antibiotika, en med starka smärtstillande, en inflammationshämmande och en för att fylla på med den vätska jag förlorat genom att inte riktigt kunna dricka ordentligt. Jag lyckades hålla mig förvånansvärt lugn efter den första nålpanikattacken och jag är väldigt glad att jag kunde ha båda mina bästa vänner vid min sida och de läste så snällt högt ur min bok, vilket höll mig lugn.
Tyvärr gjorde inte droppen allt som jag hoppats och jag spenderade hela resten av den dagen i sängen med en hemsk smärta och då jag går på rätt ordentligt starka smärtstillande två gånger om dagen får jag inte ta något annat där emellan. Nu på morgonen känner jag mig dock lite bättre och jag har fått i mig både piller, melon och yoghurt. Nu hoppas jag att alla piller jag fått fortsätter att hjälpa mig tillfriskna så jag i alla fall kan få en dag utanför vårt hostel här i Rio!
Nu var det ett tag sedan vi skrev igen men det är bara för att vi har haft det så fantastiskt bra här i Brasilien. Vi lämnade Mendoza fredagen den 11 april och lyckades glida på bussen utan några som helst problem. Vi hade dock fått nya biljetter skickade till oss efter att vi tjatat lite på kundtjänstföretaget. Efter lite småkrångel angående incheckning på buss nummer två kom vi i alla fall på vår buss till Brasilien också och gränskontrollen gick helt smärtfritt även om vi fick vänta ute i kylan en stund mitt i natten.
Väl framme i Florianopolis efter totalt 42 timmars bussresande kände vi oss inte helt på topp. Vi var trötta och luktade inte helt som en blomsteräng, men innan vi kunde hoppa in i en taxi till vårt hostel behövde vi leta reda på kontanter. Detta visade sig inte vara det lättaste projektet. Ingen av bankomaterna på busstationen ville ta utländska kort och vi kunde inte hitta till den galleria som skulle finnas mitt emot bussterminalen. Därför tvingades vi växla in våra pesos till en skamligt låg kurs så vi kunde betala både taxi och boende.
Efter en 40 minuters lång taxiresa som tog oss längs underbart vackert landskap och supermysiga små byar kom vi äntligen fram till den lilla fiskebyn Barra da Lagoa och vi kände direkt att vi skulle trivas. Väl framme vid vårt hostel Barra Beach Club stärktes den känslan, vi hade en underbar havsutsikt överallt i vårt hostel och hade nära till två olika stränder. Personalen var supertrevlig och lugnet av att vara vid havet tog över totalt. Fortfarande fyra dagar senare kollar vi ut över havet och bara ler för att vi är här. Alla människor vi träffar är supertrevliga, maten är fantastisk god och vi gör inget annat än att slappa vid havet, samt dricka en gratis Caipirinha om dagen (vi kan låtsas att det är bra för magen).
Förresten så glömde jag berätta om vårt första välkomnande in i Brasilien. När vi pausat bussen runt lunchtid i söndags möttes vi av en man som totalt förlorat allt sitt förstånd, troligtvis på grund av ganska starka droger. Han hade tagit sig in i restaurang/butiken där vi skulle äta, stod på ett bord och skrek samtidigt som han tog sönder både fönsterrutor och allt annat som kom i hans väg. Personalen såg vettskrämda ut och alla på vår buss höll sig något på avstånd också. När han kände sig färdig med att ta sönder butiken och hälla ut allt godis han kunde hitta på golvet begav han sig vidare ut i restaurangen, smög sig mot buffén som stod serverad och till vår lycka så rörde han sig längre ifrån alla andra människor och inte mot dem. När militärpolisen kom fem minuter senare såg vi dem dra iväg honom halvt krypandes på golvet medan hela hans ansikte var täckt i grädde från en tårta han smaskat på tidigare.
Slutet gott allting gott! Vi kom fram välbehållna och den påverkade mannen verkade bli väl omhändetagen av de något lustigt klädda poliserna. Så medan vi njuter av vår tillvaro här i paradiset får han sig en funderare över sina livsval medan han nyktrar till någonstans i säkert förvar.
Detta lands organisation och rutiner är för oss väldigt organiserade svenskar en chock. Igår fick vi återigen uppleva det på nära håll.
Efter vår dag med rafting stod vi i köket glada över att äntligen se mat framför oss. Plötsligt kommer den ocharmiga mannen från vårt hostel fram och berättar att det kommer vara en strejk imorgon (numera idag) och att inga bussar därför kommer gå. Han säger att vi måste åka till busshållsplatsen och boka om våra biljetter innan klockan 21 samma dag eftersom hela busshållsplatsn kommer hålla stängt under strejken. Jag (Mikaela) och Hanna klämmer motvilligt in oss i en taxi medan Amanda håller ställningarna kvar på vårt hostel (diskar och tar hand om resterna av maten). Väl där går vi direkt in till vårt bussbolags kontor och håller tummarna för att allt ska gå smidigt. Tji fick vi!
Chevallier (bussbolaget vi ska åka med) ber oss gå till Andesmar (ett annat bussbolag, vars hemsida vi använde oss av för att boka bussen) för att boka om biljetterna. Väl inne på Andesmar får vi en utskällning för att vi inte kan prata spanska, ett telefonnummer att ringa samt en lång förklaring på just spanska hur vi skulle gå tillväga. Vi går runt hörnet in på ett telefonställe för att kunna ringa det mystiska numret (som var ca 17 siffror långt).
Telefonkiosken fungerar som så att man går in i ett litet rum med glasdörr, slår ett nummer och ser hur pengarna tickar iväg. När vi började slå de första tre siffrorna av vårat nummer fick vi bara en automatröst som sa att det inte gick att ringa. Vi provade ett par gånger till utan resultat. För vårt sista försök så provade vi att strunta i de första tio siffrorna och ringa de sista sju. Äntligen kom vi någonstans! Medans signalerna går fram får jag njuta av lite hissmusik som inte stängs av trots att man har kommit fram till deras robotröst. Istället får jag försöka lista ut vad kvinnan säger på spanska medan hon sjunger (i takt till musiken) fram de fyra olika alternativen jag kan välja mellan. Jag tror mig höra något om biljett och väljer därför siffran 2. Efter en liten stund kommer jag fram till en pigg och glad tjej som hälsar mig god eftermiddag på spanska. Jag säger med min trevligaste röst "Hej, pratar du engelska?" och får det enkla och tydliga svaret "No, wait moment please". Efter ca en minut får jag samma röst och samma bedjan att vänta stund tack. Tillslut kommer jag fram till en kvinna som förstår engelska om jag pratar mycket långsamt. Jag förklarar vårt problem, ger henne våra biljettnummer och hon säger att hon ska koppla mig vidare, vilket hon glatt gör, till en man som inte kan ett ord av engelska. Han ber mig vänta en minut medan han skickar mig vidare till ytterligare en glad argentinsk kvinna som, dra på trissor, faktiskt kan engelska!
Kvinnan i telefonen är supertrevlig och tillmötesgående och säger att när det är en strejk så ska man få byta dag på sin biljett. Hon kollar våra biljetter och bekräftar att vi ska få nya biljetter. Tyvärr kan inte hon göra något från sin sida, utan vi måste gå hem och mejla dem vårt problem och så ska vi få nya biljetter skickade till oss. Vi tackar så hjärtligt för hjälpen och känner oss smått förvirrade vad som faktiskt händer.
Vi går mot taxibilarna för att åka hem till vårt hostel och inser att varken jag eller Hanna har nedskrivet adressen dit vi bor. Taximannen vet inte riktigt vart vårt hostel ligger men ber oss hoppa in. Smarta som vi är köper vi inte det utan går in i bussterminalen igen för att leta reda på en karta eller turistinformation. Tyvärr är turistinformationen obemannad och butiken bredvid som har skyltar för allt möjligt turistigt på dörren (bland annat hostel) säger att han inte kan hjälpa oss alls då han varken har karta eller förstår ordet google. Vi gör ett till försök att få hjälp av Andesmar genom att fråga om han kan googla fram en adress åt oss och vi får bara den klassiska totalförvirrade blicken tillbaka. Till slut har kvinnan från turistinformationen kommit tillbaka och hon skriver direkt upp adressen på ett papper som vi kan ge till taxichauffören.
Väl hemma mailar vi adressen som vi så fint fått uppläst för oss och tillbaka får vi endast ett svar att mailadressen inte är korrekt. Efter lite google-fu lyckas vi hitta en adress som mycket väl skulle kunnat vara det kvinnan försökte säga, bara att v blev b och y blev j när hon läste upp adressen i telefonen. Vi mailar dit och får snabbt ett svar av snälla Claudia som säger att hon mailat vårt mail vidare till Chevallier!!! Vi svarar snabbt och säger att vi fått veta att hon ska kunna göra nya biljetter till oss och att vi talat med kundtjänst. Vi får inget mer svar den dagen.
Som tur var fick vi för ett par timmar sedan ett mail från en annan kvinna på C som sa att hon bokat in oss på bussen som går den 11e, samma tid och vi kan använda våra gamla biljetter. Så nu ska det enligt ett mail fungera att resa på en dag gamla biljetter. Vi har en lite halvdålig känsla angående detta men hoppas på det bästa och åker tidigt till bussterminalen imorgon för att prata med Chevallier så vi verkligen kommer med den bussen.
Tillråga på hela vårt bussdrama så kommer vi även få byta hostel idag, då den härliga ocharmiga, förvirrade mannen här på vårt hostel inte alls bokade in oss på en extra natt här som han så snällt frågade om vi ville ha och vi sa ja. Istället fick vi imorse veta efter frukost att hostelet är fullbokat och vi borde ha checkat ut redan. Detta löste sig tack vare vår enda ängel på detta hostel relativt snabbt och vi ska nu få hänga här så länge vi vill och sen byta hostel i eftermiddag.
Efter att ha levt ett stilla pensionärsliv med lugna dagar och tidiga kvällar sen vi kom tillbaka från inkaleden har vi nu haft två aktivitetsfyllda dagar i rad. Igår var det en liten eftermiddagsutflykt som stod på schemat. Tillsammans med åtta andra blev vi runtkörda i en liten minibuss mellan tre olika ställen. Det första stoppet var en olivoljefabrik där vi fick en liten genomgång om hur produktionen går till och sen provsmakning av olika olivoljor. Det var supergott och vi önskade att vi hade kunnat köpa med oss varsin flaska olivolja, men vi fick nöja oss med en burk tomatgojs som vi åt till middagen. Stopp nummer två var en vingård där besöket var upplagt på samma sätt med rundvisning och provsmakning. Vi fick lära oss hur man ser om ett vin är bra genom att titta på färgen och hur vinet "gråter". Sista stoppet var även det på en vingård där vi också fick se hur det gick till och smaka tre olika sorters vin. En eftermiddag i smakens tecken och det var skönt att äntligen komma iväg och göra något!
Idag var det dags för ett lite mer fartfyllt äventyr. Vi blev upphämtade klockan 9.30 i en minibuss av företaget Argentina Rafting. Som namnet avslöjar så var det river raftning vi skulle göra. Efter att ha åkt i nästan 1,5 timme kom vi fram till den blåaste sjö vi sett, omgiven av höga berg med snö på topparna. Vi bytte om till en riktigt schysst outfit i form av våtdräkter som kändes som sparkdräkter, neoprenskor som såg ut som månskor, stora regnjackor, tighta flytvästar och en tjusig blå hjälm på det. Hanna hade den äran att få ha öronskydd på sin hjälm så hon var lite extra snygg. Vi var sju personer plus vår ledare i vår gummibåt och det gick ju som smort. Fötterna höll på att förfrysa och man fick sig några duschar men det var riktigt roligt! Eftersom vattnet var väldigt lågt var det inte så svårt som det annars kan vara. Vi var ute i en timme men det kändes som en kvart. Efter en varm dusch hade vi hoppats på att få åka hem direkt, men tyvärr var vi tvungna att vänta till klockan 15.00 innan bussen åkte. Oruttade som vi var hade vi inte med någon matsäck och bara 50 pesos (knappt 50 kr) att köpa något att äta för så det blev varsitt kakpaket att leva på. Nu lagar Hanna och Mikaela mat och det luktar ljuvligt!
Tanken var att vi skulle börja vår över 40 timmars långa bussresa till Brasilien imorgon men receptionisten kom förbi nyss och berättade att det är strejk så det lär bli uppskjutet en dag…
Den här resan har inneburit en hel del första gången-upplevelser för oss alla, vilket egentligen inte är så oväntat. Men allt har inte riktigt varit planerat. Här i Sydamerika har det bjudits på ganska många oväntade, roliga äventyr. I Cusco vandrade vi upp mot ruinerna Saksaywaman (alla säger Sexy Woman) tillsammans med vår härliga rumskamrat Meredith när vi möttes av en man som erbjöd oss att hyra hästar för att rida mellan några olika inkaruiner. Efter att ha pratat med honom vände vi oss mot varandra för att överlägga, och alla tänkte "Varför inte?" varpå vi en stund senare hade hoppat upp på varsin häst som trippade runt med oss i en timme. Ömma i rumpan hoppade vi glatt ner från våra hästar efter våra livs första ridturer!
I Peru var det även dags för Inkaleden som vi har berättat om, vår första vandring och riktiga camping med bra utrustning.
Svarta marknaden har vi besökt i Buenos Aires, något vi i början av denna resa aldrig ens skulle haft en tanke på att göra. Eftersom ekonomin är fruktansvärt dålig i Argentina köper många amerikanska dollar för mer än vad de faktiskt är värda, för att göra sig redo för att ekonomin kraschar. Därför, efter tips från andra backpackers, strosade vi ner till gatan där det sker (inte en mörk läskig gränd, utan en väldigt befolkad, tänk Drottninggatan) och lyssnade efter folk som ropade "Cambio". Smarta som vi är gick vi inte fram till någon obehaglig man, utan pratade med en ung, fräsch kvinna. Hon ledde oss till en nedgången galleria där vi på ett "kontor" med fönster täckta av tidningspapper sålde våra dollar för argentinska pesos. På detta tjänade vi ca 1300 kr, jämfört med om vi hade tagit ut pesos i en bankomat. Riktigt bra vinst enligt oss!
Första riktigt långa bussresan med nattbuss har vi även varit med om, från Buenos Aires till Mendoza där vi nu befinner oss. Bussterminalen i Buenos Aires var inte att leka med, särskilt inte när man kommer dit lite för kort tid innan avgång och behöver få i sig middag. Informationsdisken var inte bemannad, skärmarna med avgångar visade inte tillräckligt många, så att hitta vår buss bland flera olika terminaler och nummer var inte det lättaste. Till slut fick vi hjälp och hann även få i oss två äckliga korvar med bröd var. Väl på bussen hade vi laddat upp med godis, frukt och bröd och tänkte att resan skulle ta en evighet. Men, vi tog varsin åksjuketablett och däckade klockan 21, sov till klockan 8 då vi fick gratis frukost. Vi fyllde på med varsin åksjuketablett och somnade igen, vaknade till 10.30 då bussen var framme. Kan inte säga annat än att den resan gick oväntat fort och smidigt!
Mikaelas häst visste vägen och skulle gå först, men min (Hannas) häst tyckte om att ligga först ändå...
Så har vi gjort det vi bokade att göra redan i november förra året, vi har överlevt inkaleden! Då bestämde vi att vi minsann kan bära allt vårt bagage själva, men redan några dagar innan start insåg vi när vi pratade med andra som gått inkaleden att vi borde ha hyrt en bärare som kunde ta upp till 6 kilo av vår packning. Tyvärr var det försent att göra något åt så vi fick glatt kånka runt på ca 13 kg var.
Att ta sig till startpunkten för leden gick inte så smidigt som det normalt ska göra. På grund av en strejk var bussen tvungen att vända i mörkret på en smal väg och ta en annan väg de aldrig åkt förut. Den vägen var knappt en väg och bussen körde så nära den branta kanten att alla som tittade ut genom fönstret fick dödsångest. Till slut kom vi i alla fall fram helskinnade till Km 82 där inkaleden börjar. Den första dagen var den lättaste. Det var många raksträckor och bra variation på uppförs- och nedförsbackar. För oss som inte har tränat på snart fyra månader kändes de 12 kilometerna en hel del i benen. Solen sken så vi blev rejält svettiga men någon dusch var det inte tal om. På kvällen satt vi i tältet och undrade vad det var vi höll på med egentligen, hur skulle vi orka ta oss igenom detta?
Tidigt på morgonen dag två väcktes vi av Angel, en av guiderna, med en knackning på tältet och varsin kopp cocate. Efter en god frukost med resten av gruppen var det dags att ta sig an den tuffaste dagen på leden. 6 timmar rakt uppåt känns rejält i både ben och lungor! Vi tog det hela i vår egen takt och utvecklade de sista timmarna en ny strategi: snigeltekniken, vilken innebär att gå så långsamt som möjligt för att spara på krafterna och slippa stanna var tionde meter. När vi till slut nådde toppen på 4200 meter, inte för intet kallat Dead Woman's Pass, tog vi av oss väskorna och belönade oss med varsin Snickers. Utan bagaget på ryggen kändes det som att flyga fram när vi skuttade upp några meter på en liten kulle som fanns där! Vad ingen berättat för oss innan vi tog oss an inkaleden var att den skulle vara fullproppad med trappor av olika höjd och bredd. Inga vanliga, jämna trappsteg där inte. Sista passet på dag två innebar att gå nedåt konstant i två timmar för dessa godbitar och det gillade inte våra knän kan jag lova. Vi var väldigt nöjda med oss själva när vi till slut nådde campinglägret och fick slappna av med en ordentlig middag.
Dag tre var vår bästa dag prestationsmässigt, snigeltekniken började ge resultat! De tidigare dagarna var vi bland de sista i gruppen hela tiden, men på dagens andra pass gled vi plötsligt in som nummer två efter de värsta hurtbullarna. Efter lunchen var det en liten ceremoni där alla bärare presenterade sig för oss och vi för dem. Den viktigaste frågan var: "är du singel?" Under eftermiddagen sattes våra regnskydd på prov när det vräkte ner i säkert en timme. Vi skippade en detour förbi en stor ruin och tog istället en kringlig genväg till lägret dit vi kom näst först.
3.45 väcktes vi den sista dagen då det äntligen var dags för slutmålet - Machu Picchu. Det blev några sista timmars promenad och köande innan vi till slut var framme. Mycket slit under de fyra dagarna men när vi såg solen skina över de gamla ruinerna kände vi att det definitivt var värt det! Det var helt fantastiskt och faktiskt över förväntan. En annan sak som satte guldkant på dagen var toaletter med sits som faktiskt inte luktade äckligt, tvål och en elektrisk handtork. Efter fyra dagar av stinkande hål i marken med knappt fungerande spolfunktioner och använda toalettpapper i högar på golvet var detta lilla enkla något som fick allas ögon att tindra. Vi stank själva rätt rejält efter mycket svett och ingen dusch så när vi äntligen tvättade oss på vårt hostel sent på kvällen var det det skönaste vi gjort på länge.
Vi gjorde inkaleden med Peru Treks och är supernöjda. Våra guider Manuel och Angel var kanon, även om engelskan inte alltid var på topp, och maten smakade jättegott. I vår grupp var vi 16 personer mellan 19 och 65 år av blandade nationaliteter, amerikaner i majoritet. Dock rekommenderar vi att man hyr en bärare, det är lätt värt de 20 dollar man får betala för det.
Där träffade vi en struts.
Dags för fyrhjuling i Namibias öken!
Glad Amanda på häst!
